Måste säga att mina egna problem känns så små och obetydliga när jag tittat på serien och läst första delen av boken "Torka aldrig tårar utan handskar". Får inte ner mina känslor i en text, det blir bara rörigt. Försöker förmedla ett budskap men det är svårt. Men vi måste göra vad vi kan, för framtiden.
Sorg är kanske något som vi alla har gemensamt men den ser olika ut för oss alla. Det är inte bara döden vi måste sörja. Det är livet. Det är förlusten. Det är förändringarna. Och när vi undrar varför det suger så mycket ibland, och varför det måste göra så ont, då måste vi komma ihåg att det snabbt kan ändras. Det är så man överlever. När det gör så ont att man inte kan andas, det är så man överlever. Genom att komma ihåg att en dag, på något osannolikt sätt, så kommer man att må bättre. Det kommer inte göra lika ont längre.
Sorgen kommer när den kommer, för alla. På sitt eget sätt. Så det bästa vi kan göra, det bästa som vem som helst kan göra, det är att försöka vara ärliga.
Det värsta med sorg är att den inte går att kontrollera. Det bästa vi kan göra är att tillåta oss att känna den när den kommer. Och att släppa taget när vi kan. Det absolut värsta är att när man tror att man har kommit över det, då börjar det om på nytt. Och varje gång tappar man andan.
Sorg har fem olika stadier. De ser olika ut för oss alla. Men det är alltid fem. Förnekelse, ilska, förhandlande, depression, accepterande.
Japp, då har jag fixat mig en ny blogg på Devote. Är fortfarande inte riktigt kompis med den eftersom det ligger så sjukt mycket reklam inne på bloggen, känns så fult.
Kommer att ha kvar den här bloggen också. Sundaancekid och Devote-bloggen kommer vara två helt skilda världar. Det här är mer som min dagbok med ett fåtal läsare, medans min Devote-blogg kommer vara med öppen och allmän. Enjoy!
Tänkte bara säga hej. Jag mår väldigt bra just nu. Pappa är i Värmland, kom hit idag och åker inte förens på tisdag. Vilket innebär att det kommer bli mycket tid tillsammans, BARA jag och pappa. Längtat efter det. Dock saknar jag mamma och mina bröder så det värker men jag har ju i alla fall pappa här.
Känner hur hjärnan är overloaded med idéer och visioner om mitt och Jennifers projekt. Drömmer mig bort och fantiserar att det kommer bli riktigt bra. Och det kommer det att bli, en vacker dag.
Funderar till och med på att stänga ner den här bloggen. Har haft väldigt mycket separationsångest till sundaancekid eftersom jag har haft den sedan typ 2008, dock finns inte alla inlägg kvar, vilket kanske är tur. Kanske börjar med någon ny och fräsh plattform, lite sugen på heysugarmagazine. Ska undersöka saken. Och vem vet, kanske får sundaancekid vara kvar föralltid om jag aldrig lyckas ta bort den.
Vissa dagar är som musik. Allt bara flyter, det mesta går på rim och framåt slutet kommer en fräck tonartshöjning. Dessa dagar tänker jag aldrig på det där svåra. Dessa dagar finns det inga problem. Jag kan leva med situationen och helt enkelt inbilla mig att allt kommer lösa sig till slut.
Men andra dagar, dagar då jag inte vill vakna, dagar som är grå trots att solen skiner och septemberluften är frisk, så kommer allt tillbaka till en. Det är då jag undrar vad som egentligen är bäst: Kanske är det bättre att alltid tycka livet är piss, hålla sig på en nivå och inte ha lyckorus som man vet ändå bara slutar i en dålig ångest-bakfylla dagen efter. Eller så är det kanske dom ljusa stunderna som faktiskt får en att fortsätta, att man kan känna att det finns en mening med allt, att få känna den känslan åtminstone ibland när man är en person som inte alltid får känna den känslan. Kanske är det dom stunderna som ger mig luft att andas, luft som jag kan leva på genom mina gråa dagar trots att det är svårt och trots att luften nästan tar slut ibland?
Jag vill känna mig till freds med mitt liv. Min faster sa idag "Jag känner mig så lycklig, ja jag är lycklig, nöjd med mitt liv!". Jag villl också ha den känslan. Alltid. Är det för mycket begärt att man alltid vill känna en bubblande känsla av välmående varje dag? Jag vet att alla har bra och mindre bra dagar, det kan vi aldrig påverka och det säger jag inget om. Men mina mindre bra dagar blir ofta veckor, ibland månader, vilket är en alldeles för lång tid för att kunna stå ut. Luften tar helt enkelt slut.
Att sova 20 timmar om dygnet och enbart leva på apelsinjuice.
Att inte gå längre än ut på balkongen på flera dagar.
Att inte orka träffa andra människor för att man känner sig så otroligt jävla miserabel.
"Sen åkte jag hem och låg i sängen och trodde att jag skulle behöva åka till sjukhus för att mitt hjärta hade gått sönder. Jag blev rädd för smärtan, det kan omöjligt göra såhär ont att få sitt hjärta krossat. Jag gick ut och sprang i morgondiset tills mina muskler inte orkade mer. Det måste gå över nu, det kan inte göra såhär ont i så många timmar.
Jag kan inte sätta ord på smärtan. Jag försöker, men det går inte. Det är den typen av smärta som driver en till vansinne, den typen av smärta jag kan tänka mig att folk tar sitt liv av för att slippa känna."
Tog bussen tillbaka till Sverige igår. Känns skönt att vara tillbaka på den trygga sidan. Jag gillar Norge men det är fortfarande nytt och jag är lite spänd vad gäller jobb osv. Blir nästan lite ångestladdat att vara där. Har idag återförenats med mitt kilsfolk och allt känns bra igen. Nu vill jag vara här tills min födelsedag har varit, sen kan Norge få ta över mitt liv igen. Men inte nu.
Fick för första gången på väldigt länge äntligen sova ut imorse, på en soffa i Oslo av alla ställen. Huvudsaken va att jag fick sova!
Tog tunnelbanan till Grönland för att möta upp Robin vid ett, vi skulle till skattevärket och fixa ett skattekort så jag kan börja jobba. Men dom krävde anställningsbevis så jag måste börja jobba innan jag kan få ett skattekort. Logiskt det där.. Efter det så gick vi på långtur i Oslo, Robin visade mig massa ställen och till sist gick vi ner till hamnen och drack öl i den stekande solen. Otroligt go dag och helt slut i fötterna.
Har fått hjälp att ändra mitt CV och söknad av Robin och Marion, så nu ser det mycket bättre ut än innan. Sökt en massa jobb ikväll och är inte klar än. Borde fortsätta men har så sjukt ont i hela kroppen, tror jag är påväg att bli sjuk, vilket inte skulle vara konstigt eftersom Robin är jätteförkyld.
Längtar lite hem till Sverige faktiskt. Vet inte varför, har ju inte egentligen något speciellt att göra där. Bara jag kan få komma igång med ett jobb här så kommer det nog gå mycket lättare!
