.

Det är lätt att sväva iväg när det gäller ens ambitioner. I alla fall för min del.

Jag har nästan alltid haft väldigt höga ambitioner, och väldigt höga krav på mig själv. Och om man sätter en sådan press på sig själv, så slår det tillbaka oerhört hårt när det visar sig att man inte kommer nå dom mål man har satt. Jag vill ju bli någon form av läkare, jag har tidigare i den här listan även nämnt varför jag vill bli det. Jag tror alla vet hur  mycket som faktiskt krävs för att bli läkare, och jag har nu börjat inse att jag inte har dom ambitionerna. Det har gjort att jag tycker det känns lite lönlöst att gå det ändå ganska tunga programmet jag valt, naturvetenskap. Allt har börjat kännas så hopplöst (detta är det farliga med för höga ambitioner).

Förutom ambitioner i skolan så strävar jag alltid efter att bli en bättre människa. Jag lär mig saker varje dag, och jag lär mig ständigt av mina misstag. Jag har också börjat leva efter regeln "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Jag ställer naturligtvis upp för mina vänner i alla lägen, det är det många som gör. Men jag bemöter även människor jag inte känner på ett annat sätt, jag tror det var något som hände med mig i Egypten. Där ler alla mot alla, och det smittade av sig. Jag ler mot folk jag inte känner, jag är nästan överdrivet trevlig mot tjejerna i kassan på Hemköp och jag hjälper gamla tanter att öppna dörrar på tåget. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag har märkt att vissa faktiskt ger respons, och då blir man ju lite varm. Tänk vilken varm värld vi kunde ha om alla bara kunde le lite ibland.

Men.. Ambitioner är bra att ha, även om man ibland sätter för höga krav. Ambitioner gör att vi strävar och inte stannar upp.