.

M. /

Återigen känslan - jag blir aldrig fri. Fri ifrån smärtan och ångesten. Kanske är det ändå det sista alternativet som kvarstår, byta nummer, bli någon annan.

Varför är jag den som måste göra allt? Som måste skydda huvudet samtidigt som jag måste hålla det högt. Jag är starkast. Men det är svårt att vara starkast och räddast samtidigt.

För jag är så jävla trött på filmer med lyckliga slut, det finns inget lyckligt slut
det tog bara slut.
Låt det va.
Låt mitt hjärta va.

Har under resan till Egypten filosoferat en del, fick tid till att tänka igenom saker. Och dessutom skrev jag ner det:

Jag har länge undrat vart den där osynliga gränsen går, innan man blir mätt. Mätt på allt en människa utsätter dig för känslomässigt. Allt som han sa, allt som han gjorde, att han fick dig att tro.

Man offrar så mycket, man tillåter någon tömma dig på energi. I allt du tänker finns han, hur gärna du än vill så kan du inte trycka undan honom. Den denomen han har blivit är nästan omöjlig att bli av med, du är ensam mot den demonen, han styr dig.

Det handlar om rädslan att bli ensam kvar bland alla runt omkring. Att bli ensam med blickar som säger "det blir bättre om ett tag, det är sådär det är att gå vidare". Men tro fan inget annat än att jag mest i hela världen vill att det ska bli bra. Tror ni inte att man skämms över att man har tillåt sig själv bli behandlad som skit? Att tappa kontrollen, att bli blind och manipulerad av en sån människa som han var, och fortfarande är.
Jag har släppt honom nu, jag har fått chansen att inse vad han gjort mot mig. Men det stoppar honom inte från att höra av sig, och han älskar att ta upp det där gamla, och lägga skuld på mig. Och där någonstans blev jag nog mätt. Jag orkar inte bli påmind, det gör bara ont. Jag får jobba emot den där demonen varje dag, jag är starkare än honom snart, jag kommer vinna. Den dagen jag är tillräckligt stark ska jag slänga armbandet, bränna breven och radera honom från Facebook. När det har hänt har jag vunnit, den dagen vet han att jag är starkare. Jag kommer nog aldrig bli hel, människor som han har förmågan att prägla någons liv så mycket att det har blivit en period i livet som helt enkelt inte går att bearbeta totalt. Jag vet att jag heller inte kommer gå oskyldig ur det hela, men jag vill inte fastna här. Jag vill se tillbaka på det som varit, och inte stanna i stormen föralltid.

Det är lätt att sopa allt under mattan, ignorera och spela stark. Men kriget som pågår inombords tycks aldrig ta slut.

Det är svårt att se slutet på tunneln liksom. Det känns som allt bara växer på en enda stor hög. Jag behöver inte ens längta till sportlovet för jag vet vad jag kommer ägna mig åt. Det förföljer mig dygnet runt, hela tiden, varje dag.
Min hjärna är liksom överfull, jag får inte in nya fakta, för det känns nästan som att det redan är fullt. Jag hör vad folk säger men det fastnar inte.

Skolstressen går ut över allt jag gör. Folk säger att det går över BUT I DON'T FREAKING CARE! Okej? Jag skiter i att det går över, för det är lika mycket skit för det. Det spelar ingen roll hur bra det blir sen, det blir inte bättre för det just nu.

Jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara helt knäckt varje dag pga något som avgör mitt liv. Det suger, och det finns så otroligt många som känner igen sig i den känslan. Känslan av att vara ensammast och sämst i världen, känslan att inte få hjälp av någon och känslan av att inte vara sedd. Jag känner mig helt förlamad.

jävlaförbannadeskitliv

Du och jag tittar nog i olika speglar för jag kan inte se vad du menar
Annars måste dina speglar va skeva för smala ting verkar bli breda
Å men jag vet det är inte konstigt att man tvekar
Ingen kan fly när idealen bara ekar
Kraven finns där vart man än vänder
Att du inte duger är signalerna dom sänder
Modetidningarna bara sprider trender
Som inte passar människan så folk mår sämre
Ändå undrar alla vad det är som händer
När vissa väljer svälten

Imorse när jag vaknade bestämde jag mig för att hata så mycket som möjligt, mest för att bevisa ännu mer hur otroligt synd det är om mig. Men det är inte så synd om mig.
Alexandra bjöd på Geisha i skolan. Blev hembjuden till farmor och farfar, dom är så fina.. Åt mat och semlor och farmor köpte alla ♥ dag godis till mig. Och när jag kom hem nyss så låg det en ask med geléhjärtan och chokladhjärtan på min säng ifrån min fina moster.

Ligger och tittar på tv, och har ont i nacken/huvudet och är svintrött. Förstår inte hur jag kan vara så trött, sov 8-9 timmar inatt.

Och jag skämms för att be och jag skämms för att gråta. Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta. Och jag skämms för att säga att du är kvar i mig. Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det.
Mina vänner säger: "Vakna upp och sluta tänk på det". Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare. Livet innan det kunde jag, utan och innan, jag kunde haft det så föralltid. Men jag föll för dig, och du förtjänade en nominering för rollen du spelade.

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans. Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam. Och alla vill väl ha dig nu, dom har ju väntat på det här. Och jag hatar att jag älskar dig. Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Det var en gång, det var en fest...

Och jag visste inte varför jag gjorde så,

åh jag visste inte varför.

Haft en grym dag på SS11, Värmullsåsen i Hagfors. Underbart väder, roligt fôlk och rally såklart. Kunde inte fått det mycket bättre, det överklassade kanske nästan även Rally Sweden 2010?!
Well, sov ca tre timmar inatt, upp klockan sju och iväg halv åtta. När vi kom till Hagfors var det -22 grader. Var hemma vid åtta igen, helt sjukt trött.

Vad det handlar om?

Det handlar inte om att få vem man vill. Det handlar om att få den man vill ha. Det handlar inte om att vara med människor. Det handlar om att vara med just den människan.
Det handlar inte om att kunna gå hem med vilken snygging som helst en lördagsnatt. Det handlar om att gå hem med honom.
Det handlar inte om att vara omringad av folk. Det handlar om att vara omringad av dem eller den som älskar dig.
Det handlar om skrattanfall och vackra händer.
Så är det bara.
Förstår du? Har du känt det? Känner du det?

Den här veckan har varit ett helvette.

---

Idag på idrotten hade vi BodyPump, dvs styrketräning med skivstång och hela köret. Jag kan knappt gå i trappor nu, och jag vet hur det kommer vara imorgon för jag har varit på RIKTIG bodypump förut, och jag kunde inte gå på flera dagar efter det.

Ska ta och gå och lägga mig snart, ska upp tidigt imorgon. Klockan åtta drar vi mot Hagfors, Värmullsåsen, SS11. Den här helgen är värmlands bästa, svenska rallyt har landat. Ska bli galet roligt att dra ut i skogen igen, lite jobbigt kanske med tanke på all snö, men imorgon ska bli en skitfin dag!

Tiden går så fort och ibland skrämmer det mig - jag vill inte att den ska göra det. Men oftast vill jag bara att den ska gå fortare. Bara lite till tänker jag, lite till så är det bra sen. Inte för att jag tror det hjälper. Vi vet ju att tiden läker alla sår. Och vet ni, att det gör den. Men vissa sår tycks man alltid sitta och pilla på och skrapa upp istället för att bara låta det där jävla såret vara

läka för sig självt.

Kom hem ifrån skolan för en timme sen, bara legat i sängen sedan dess och spelat tetris battle på facebook, är typ beroende utav det.
Är galet trött, satt uppe till ett inatt och höll på med skolarbeten. Men idag har jag inte med mig en enda bok ifrån skolan hem! Ska ha en pluggfri kväll, och förhoppningsvis en pluggfri helg.

Hade matteprov på bland annat derivatans definition idag, som gick sådär. Känns så hopplöst just nu. Ringde till pappa och var jättesur över allting och sa att jag skulle flytta hem och strunta i den här skiten nu.

Ikväll ska jag fan gå och lägga mig klockan åtta, inatt ska jag sova ihjäl mig.

Sitter på psykologin och väntar på att klockan ska bli tio över fyra. Ska med tåget till Kil, och sola, sen hem och plugga.

Imorgon väntar matteprov, jättekul ska det bli. Kommer få IG i matte C ändå, typ bestämt redan..

Kom hem och tömde brevlådan på ett par kilo post, och finner ett paket till mig, skickat ifrån Norge, men en sånhär cool grön lapp på "Kan åpnes tjenstlig" vad nu det betyder. Men jag åpnade tjenstlig och fann ett armband och en lapp från min kusin i Norge, hur gullig är han inte då? Han var i Bryssel för inte speciellt länge sen och såg bland annat Angels and Airwaves och Neon Trees spela, och jag var måttligt avundsjuk.. Bara att få åka till Bryssel liksom.

Pluggat psykologi hela dagen nästan, så jävla trögt, men gött att få undan.

Gick av nån anledning in och läste på läkarprogrammet på Uppsala Universitets hemsida, lät skitintressand, tills jag kom till den sista fliken, behörighet.
För att få behörighet till läkarprogrammet krävs Biologi B, Fysik B, Kemi B, Matte D. Och jag kommer läsa allt detta utom kemi B på gymnasiet, hur mycket suger inte det då? Jag har sedan länge bestämt att jag inte ska läsa kemi B under gymnaiset eftersom vi fick en ny kemilärare och ja... Jag vet inte om det är värt det, att ha ångest igenom en hel, stor kurs, eller att ta det senare. Jag kommer ju ändå inte börja studera direkt efter gymnasiet.

Känns ändå som att jag ska göra några försök att ta mig in på läkarprogrammet om några år. Har länge sagt att jag inte har det som krävs osv, och det är förmodligen så, men jag tänker nog försöka. Det är skittufft att plugga till läkare, och om jag inte pallar så hoppar jag väl av. Men jag kommer ångra mig för resten av livet om jag aldrig prövat.

Olycklig kärlek är ju en jävla fitta.

Och att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man står och väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som någon river i en. Inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger in igenom blodet, river sönder varenda sena och varenda muskel. Varje stund känns som när någon håller fast ens hand och pressar en cigarett mot den. Magen känns alltid som den gången man blev full första gången och spydde ner ett helt badrum på hemmafesten. Och i huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig som om någon sparkar på knäna. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den nya tjejejn är det som ett slag som träffar rakt på näsan så att den spräcks och blodet sprutar. Sen en till. En till. En till.

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa.

Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvette av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i det också tillslut.

- M.F

det hugger till, snabbt
men det går över lika fort.

Man kan skratta fast man inte menar det. Man kan kyssas utan att känna det. Man kan ta på utan att vilja. Man kan ge komplimanger som inte betyder något.

Men man kan också skrika när man är förbannad. Gråta när det gör ont. Undvika när man inte klarar.

Det viktiga är att inte glömma bort vem man är. Att lita på att ens vänner talar sanning. Att titta på sig själv i spegeln och tycka att man är rätt bra. Att våga tycka om och framför allt att tycka rätt. Att våga ta steg som gör ont. Att tillåta sig själv må bra.

Det är alltid lätt att predika men svårare att leva efter.

Vaknade med huvudvärk men åkte till skolan ändå. På vägen till bussen ringer pappa och berättar att han och mamma har krockat på vägen in till stan. Inget allvarligt men dom skulle ändå åka till sjukhuset. Gått och tänkt på det hela tiden så vid lunch åkte jag hem, mådde så jävla illa.

Somnade på bussen och höll på att missa min hållplats, släpade mig hem och upp till sängen och somnade vid två och vaknade fyra. Då gick jag upp och åt lite, tog lite tabletter och la mig igen, somnade om och sov till sju. Undrar om jag kommer somna inatt alltså.

Och imorgon bitti börjar bästa Maria sin resa till Thailand så kramade henne hejdå idag, fan för henne. Kommer sakna henne så sjukt mycket. Hon och hennes backpacker pappa, en natt i Bangkok har dom bokat, "sen får vi se" har hon sagt, fatta vad spännande.

Så den här torsdagen har varit långt ifrån bra, sämre än dom brukar vara.
Men imorgon är det fredag, det ända som plågar mig är idrotten men får väl kämpa mig igenom den också.
Nu; hockey!

Precis lagt mig i sängen, nästan ingen röst kvar och förkyld som tusan. Skrek bort den sista rösten och kraften jag hade kvar på hockeyn, men fan vad värt! Maria hade med sig en annan kompis (eller ah, med sig kanske man inte ska kalla det, han har säsongskort) plus två kompisar till honom, tvärsköna killar!
Åkte med Tobias hem till Kil efter matchen, vilket jag ångrar lite, hade nog velat sova hos Maria som jag gjorde i torsdags. Men men...

Måste masa mig upp klockan halv sju imorgon, känns fruktansvärt fel. Men är nog tvungen, ska träffa min mentor och snacka med henne, och eftersom jag har lektioner HELA tiden så är det svårt att få in något möte när båda kan.