.

Måste säga att mina egna problem känns så små och obetydliga när jag tittat på serien och läst första delen av boken "Torka aldrig tårar utan handskar". Får inte ner mina känslor i en text, det blir bara rörigt. Försöker förmedla ett budskap men det är svårt. Men vi måste göra vad vi kan, för framtiden.

 

 

Läs mitt inlägg. Läs böckerna. Titta på serien.

Så kanske ni också förstår, och känner min frustration.

Japp, då har jag fixat mig en ny blogg på Devote. Är fortfarande inte riktigt kompis med den eftersom det ligger så sjukt mycket reklam inne på bloggen, känns så fult.

 

Kommer att ha kvar den här bloggen också. Sundaancekid och Devote-bloggen kommer vara två helt skilda världar. Det här är mer som min dagbok med ett fåtal läsare, medans min Devote-blogg kommer vara med öppen och allmän. Enjoy!

 

Tänkte bara säga hej. Jag mår väldigt bra just nu. Pappa är i Värmland, kom hit idag och åker inte förens på tisdag. Vilket innebär att det kommer bli mycket tid tillsammans, BARA jag och pappa. Längtat efter det. Dock saknar jag mamma och mina bröder så det värker men jag har ju i alla fall pappa här.

 

Känner hur hjärnan är overloaded med idéer och visioner om mitt och Jennifers projekt. Drömmer mig bort och fantiserar att det kommer bli riktigt bra. Och det kommer det att bli, en vacker dag.

 

Funderar till och med på att stänga ner den här bloggen. Har haft väldigt mycket separationsångest till sundaancekid eftersom jag har haft den sedan typ 2008, dock finns inte alla inlägg kvar, vilket kanske är tur. Kanske börjar med någon ny och fräsh plattform, lite sugen på heysugarmagazine. Ska undersöka saken. Och vem vet, kanske får sundaancekid vara kvar föralltid om jag aldrig lyckas ta bort den.

Vissa dagar är som musik. Allt bara flyter, det mesta går på rim och framåt slutet kommer en fräck tonartshöjning. Dessa dagar tänker jag aldrig på det där svåra. Dessa dagar finns det inga problem. Jag kan leva med situationen och helt enkelt inbilla mig att allt kommer lösa sig till slut.

 

Men andra dagar, dagar då jag inte vill vakna, dagar som är grå trots att solen skiner och septemberluften är frisk, så kommer allt tillbaka till en. Det är då jag undrar vad som egentligen är bäst: Kanske är det bättre att alltid tycka livet är piss, hålla sig på en nivå och inte ha lyckorus som man vet ändå bara slutar i en dålig ångest-bakfylla dagen efter. Eller så är det kanske dom ljusa stunderna som faktiskt får en att fortsätta, att man kan känna att det finns en mening med allt, att få känna den känslan åtminstone ibland när man är en person som inte alltid får känna den känslan. Kanske är det dom stunderna som ger mig luft att andas, luft som jag kan leva på genom mina gråa dagar trots att det är svårt och trots att luften nästan tar slut ibland? 

 

Jag vill känna mig till freds med mitt liv. Min faster sa idag "Jag känner mig så lycklig, ja jag är lycklig, nöjd med mitt liv!". Jag villl också ha den känslan. Alltid. Är det för mycket begärt att man alltid vill känna en bubblande känsla av välmående varje dag? Jag vet att alla har bra och mindre bra dagar, det kan vi aldrig påverka och det säger jag inget om. Men mina mindre bra dagar blir ofta veckor, ibland månader, vilket är en alldeles för lång tid för att kunna stå ut. Luften tar helt enkelt slut.

 

Att sova 20 timmar om dygnet och enbart leva på apelsinjuice.

Att inte gå längre än ut på balkongen på flera dagar.

Att inte orka träffa andra människor för att man känner sig så otroligt jävla miserabel.

Det är inget liv. 

Jag vill bort här ifrån. Jag vill hem. Hem till mamma och pappa. Hem till mina vänner som förstår mig. 

 

Tappat motivationen igen. Försöker men jag orkar inte hitta tillbaka till den. Jag kan inte stå ensam. Jag klarar inte av att inte tillhöra något. 

 

Orkar inte ta tag i något längre. Jag har fastnat här, och jag kommer ingenstans.

Tog bussen tillbaka till Sverige igår. Känns skönt att vara tillbaka på den trygga sidan. Jag gillar Norge men det är fortfarande nytt och jag är lite spänd vad gäller jobb osv. Blir nästan lite ångestladdat att vara där. Har idag återförenats med mitt kilsfolk och allt känns bra igen. Nu vill jag vara här tills min födelsedag har varit, sen kan Norge få ta över mitt liv igen. Men inte nu.

Fick för första gången på väldigt länge äntligen sova ut imorse, på en soffa i Oslo av alla ställen. Huvudsaken va att jag fick sova! 

 

Tog tunnelbanan till Grönland för att möta upp Robin vid ett, vi skulle till skattevärket och fixa ett skattekort så jag kan börja jobba. Men dom krävde anställningsbevis så jag måste börja jobba innan jag kan få ett skattekort. Logiskt det där.. Efter det så gick vi på långtur i Oslo, Robin visade mig massa ställen och till sist gick vi ner till hamnen och drack öl i den stekande solen. Otroligt go dag och helt slut i fötterna.

 

Har fått hjälp att ändra mitt CV och söknad av Robin och Marion, så nu ser det mycket bättre ut än innan. Sökt en massa jobb ikväll och är inte klar än. Borde fortsätta men har så sjukt ont i hela kroppen, tror jag är påväg att bli sjuk, vilket inte skulle vara konstigt eftersom Robin är jätteförkyld.

 

Längtar lite hem till Sverige faktiskt. Vet inte varför, har ju inte egentligen något speciellt att göra där. Bara jag kan få komma igång med ett jobb här så kommer det nog gå mycket lättare!

Har det sjukt bra här i Oslo. Vill aldrig börja jobba. Blivit bästa kompis med Robins mediacenter där han har en massa tv-serier och filmer, kopplad till tvn, SOM MAN KAN STYRA MED SIN IPHONE! Jag har kommit hem ♥

Har inte gjort så mycket sen vi kom hit, förutom att jag har tittat på norska Lyxfällan, Two and a half men med norsk text samt en massa norsk reklam för att komma in i språket, haha! Imorgon ska jag förhoppningsvis till skattevärket, om jag hittar till tunnelbanan dvs. Gick en promenad dit förut och allt är så jäkla förvirrande. Nu ska jag återgå till Playa del Sol, natti natti!

 

Ibland har jag för lite energi för att ens bli irriterad. Kanske är det bra ändå...

 

Har i alla fall haft en toppendag med bästa Patrik. Lunch på McDonalds då vi båda var hungriga som vargar, sen en kaffe på Espresso House. Följde sedan med honom till hans lyxlägenhet på Klara här i Karlstad, så himla fin, vill ha den! Blev kvar där och tittade på finnkampen och sedan lagade han supergod middag med efterrätt. Han vet vad jag behöver!

 

Imorgon åker jag med Robin till Oslo, dags att ta tag i jobb!

Herreguuud vilken jävla kväll det blev igår. Allt gick inte riktigt enligt planerna men det var intressant ändå, och jag hade JÄVLIGT kul. Fick skjuts från festen hem till Jennifer vid typ halv fem imorse tror jag. Jag bestämde mig för att dra vidare på efterfest men det blev inget med det så jag gick hem istället, vet inte riktigt när jag var hemma men mamma sa något om "Jag hörde när du ramlade in vid halv sju imorse". Vad jag har gjort dom två timmarna från det att vi blev skjutsade från festen och till det att jag kom hem har jag verkligen ingen aning om.

 

Bakfyllan börjar smyga sig på nu såhär på kvällskvisten, förmodligen pga att vi drack så långt in på natten. Jag är van vid att gå hem och lägga mig kl 2 för då stänger krogen liksom. Ska försöka hitta orken att gå hem till Jennifer och hämta mina saker och snacka lite om gårdagen.

I tisdags var jag i Uppsala och träffade min hudläkare. Ett vanligt återbesök bara för att hon ville se hur resultatet blivit efter medicinerna mot aknen. Hon tyckte att resutatet var bra, men jag sa till henne att jag inte var nöjd än. Minns att hon sa "du kommer bli helt slät i hyn" första gången vi träffades, och det har ju jag stenhårt gått och väntat på - men det har inte blivit så. Enligt min läkare är jag färdigbehandlad och att det inte finns mer att göra, fick en salva utskriven som jag ska använda "vid behov".

 

Det som fortfarande är kvar i ansiktet och stör mig är mestadels ärr. Och det måste man gå till en privat läkarklinik om man vill ha hjälp med. Jag kollade givetvis upp den saken direkt, då det går att behandla ärren med laser. Runt 20 000:- kostar en behandling, men det är de värt. Jag ska åka till Norge och jobba röven av mig så jag kan ta bort dessa jävla ärr en gång för alla!

 

 

Nu ska jag gå och lägga mig och titta på en riktig gammal goding. Skitlänge sen jag såg den, hoppas den fortfarande är lika bra som när jag gick i fyran!

 

 

Är i Alunda igen. Tiden ägnas åt läkar- och tandläkarbesök men mest åt mitt och Jennifers projekt, vår stora dröm. 2013 ska vi göra till vårt år!

 

 

Jag måste bli bättre på att slänga saker i min mentala papperskorg. Slänga alla jävla känslor åt helvette. Slippa känna. Slippa sakna. Rensa upp och gå vidare. Jag vet att jag måste, men jag vet inte hur jag ska göra det. 

 

 

 

Idag har jag träffat Clara. Skrattat och fikat. Pratat om sånt som är jobbigt och sånt som är kul. Det är något med den människan. Hon är liksom.. Hon vet. När hon lyssnar och sedan säger "Men han kommer tillbaka. Alla kommer tillbaka." så är det så. Då kommer det bli så. Hon säger allt jag behöver höra och det är så galet skönt.

 

Idag har jag också träffat Ida och Jakob. Chillade i Idas lägenhet på kungsgatan i stan, kollade på kvartsfinalen i handboll, vilket slutade med att vi alla tre stod framför tvn och skrek dom sista fem minuterna. Sedan gick vi till Studenternas och såg på bio, nya TinTin filmen, åh jag är så kär i TinTin.

 

En dag med så mycket skratt. Så mycket känslor. Precis som jag vill att det ska vara. Här finns människorna som förstår mig. Det är nu efter studenten jag förstår vilka människor som verkligen känner mig. Och det finns inga människor som kommer känna mig så väl som dom här i Uppland. Vi känner varandra, dom känner mig, och alla känner mig på olika sätt. Blir sedd från alla vinklar som går. Får tips från alla med olika tidigare erfarenheter. Det blir liksom inte bättre än så.

 

En dag som denna kan jag gråta för att jag nu, 02:00 på natten, måste börja packa min väska för att jag åker till Karlstad om fem timmar. Själv. Utan mamma och pappa. Efter tre veckor med pappa ständigt runt mig kommer det bli konstigt att komma hem till min tomma lägenhet. Och efter en hel dag av skratt känns det för tidigt att lämna nu. För tidigt för att åka till Karlstad.

Tittar på Andra Avenyn, sett hela serien och har nu kommit till sista avsnittet.

Slås av tanken. Just fan. Det sista avsnittet. Maj 2010. Låg hemma i hans säng tillsammans med honom och tittade på det sista avsnittet. Minns att vi nästan grät, upprörda över att det va just sista avsnittet. 

 

 

Idag blir jag äcklad.

Hur fan kunde jag vara lycklig.

 

 

 

Det finns nog bara en enda person i den här världen som jag har så mycket minnen med. Som jag har spenderat hela min uppväxt med, i med- och motvind, i skratt och grått, i tjafs och vänskap. Från småskolan till idag, och livet ut.

 

Spenderat kvällen med Jennifer. Och det slutar alltid med att vi sitter och pratar massa gamla minnen från förr. Alla sjuka grejer vi gjort, och hur vi tillsammans fick en jääädrigt kul barndom ihop. Ingen har skrattat och lekt som vi. Imorgon ska jag ägna dagen åt att leta igenom mitt rum, och resten av huset, för att hitta allt som vi gjort under alla år, alla bilder och filmer, låtsaspengar och menyer. Haha, finns så otroligt mycket och jag blev sjukt taggad på en nostalgikväll någon kväll framöver.

 

 

 

♥♥

 

 

 

 

Den 14 juni 2010. På eftermiddagen, i ett kvavt rum, och högsommarvärme på utsidan.

Jag visste det inte då men det skulle bli en eftermiddag jag aldrig skulle glömma.

En eftermiddag som förändrade mig och hela mitt liv.

En eftermiddag som förstört.

En eftermiddag som gett mig mardrömmar.

 

 

Har försökt raderat minnet. Förnekat. Försökt glömma.

Men ibland blir jag påmind. Dom gardinerna och dom tapeterna har jag sett flera gånger.

Hos vänner, i affärer, i allmänheten.

Färger och mönster som kan ge mig ångest,

som påminner mig.

 

Över två år sedan det kvava rummet.

Lika länge har jag undrat om det var mitt fel. Att det blev som det blev.