.

 

 

 

Den 14 juni 2010. På eftermiddagen, i ett kvavt rum, och högsommarvärme på utsidan.

Jag visste det inte då men det skulle bli en eftermiddag jag aldrig skulle glömma.

En eftermiddag som förändrade mig och hela mitt liv.

En eftermiddag som förstört.

En eftermiddag som gett mig mardrömmar.

 

 

Har försökt raderat minnet. Förnekat. Försökt glömma.

Men ibland blir jag påmind. Dom gardinerna och dom tapeterna har jag sett flera gånger.

Hos vänner, i affärer, i allmänheten.

Färger och mönster som kan ge mig ångest,

som påminner mig.

 

Över två år sedan det kvava rummet.

Lika länge har jag undrat om det var mitt fel. Att det blev som det blev.

 

Är äntligen hemma hos mamma och pappa i Alunda. Har inte varit här sedan påsk och det har hänt så otroligt mycket i den här lilla byn sedan jag var hemma sist. Svårt att tro att det kan ske förändringar här, men det har det gjort måste jag säga!

 

Så många vänner jag inte sett på en evighet, grannar, kassörskor på ICA, katten. Så många ansikten jag saknat. Jag har 10 dagar på mig. 10 dagar att göra allt det där mitt hjärta önskar. 10 dagar att bara njuta utav. Att få längta lite efter Karlstad, att få byta miljö. Behöver det verkligen just nu.

En han. Killen som gör mig till en fnittrig och pirrig 14-åring. Killen som vunnit hela mitt hjärta. Och som flyttar till Australien om en månad. Du. Som jag sa, "Ibland önskar jag att vi inte ens träffats, så jag hade sluppit känna såhär". Jag kan lägga till en till sak på min lista, jag vet hur det känns att säga hejdå till personen som äger ens hjärta och som flyttar till andra sidan jorden. En liten del av mig förstår. En liten del av mig räknar med att han aldrig kommer att komma tillbaka, även om han säger det. Ett år är en lång tid. Och jag säger att jag ska minnas föralltid, att jag alltid kommer vänta, fast jag i hemlighet varje dag kommer tvingas jobba för att glömma, att gå vidare, för att inte bli totalt krossad, för att inte hjärtat ska gå mitt itu av saknad.

 

- Ödet, sa han. Är det meningen så kommer det visa sig. Vi får göra det bästa av det. Leva våra liv som vanligt tills vi ses igen.

Ödet, tänker jag. Den där grå, jobbiga klumpen man aldrig orkar vänta på men som man ständigt försöker tro på. Och som varje gång kör mig rätt ner i skiten. "Haha, gick du på det igen?" skrattar ödet och pekar när jag ligger där igen, misshandlad av förväntningar som går i kras.

- Ja, svarar jag. Ödet. 

Ödet är min största ovän. Ni vet den där mobbaren som alla är rädda för, jag är räddast av alla. Jag är den som alltid blir fälld i korridoren framför alla skolkamrater, som får sudd i nacken på lektionerna och som får däcken sönderskurna på min cykel.

  Killen som har mitt hjärta ber mig att tro på ödet. Det är som att be om att bli mobbad, misshandlad, stukad. Lite sårad. Lite ledsen. Men det går över. Det gör det alltid. Plåster på såren och upp igen.

- Jag skulle aldrig såra dig Josefin.

Aldrig såra.

Om det vore så enkelt.

Om du visste hur mycket det sårar. Fast du inte menar.

  Men du kommer alltid ha en liten del av mig. Oavsett hur långt du reser.

Oavsett om du aldrig mer kommer tillbaka. Så kommer jag alltid att vänta på dig.

Jag vet hur det känns att gråta så man inte får luft, jag vet hur det känns att inte gråta, men ändå inte få luft. Jag vet hur det känns att titta sig i spegeln och inte känna igen ett likblekt ansikte som tittar tillbaka. Jag vet hur det känns att inte orka, att vilja ge upp. Jag vet hur det känns att skaka fast man inte fryser och jag vet hur det känns att inte vilja vakna på morgonen. Jag vet hur det känns att inte orka träffa någon och jag vet vad det innebär att inte visa för någon annan hur jag mår. Jag vet hur det känns att vara konstant trött, jag vet hur det känns att sova dygnet runt och jag vet hur det känns när man inte ätit på flera dagar. Jag vet hur det känns att bli sårad, jag vet hur det känns när man blir besviken. Jag vet hur det känns att hamna i kläm. Jag vet hur det känns att inte känna sig behövd. Jag vet hur det känns att bli bortglömd. Jag vet hur det känns när en känslokall människa ringer från dolt nummer för att berätta "Vi är ledsna, men vi kan inte erbjuda dig någon hjälp". Jag vet hur det känns att vara ensam, både när man vill vara det, och när man inte vill vara det. Jag vet hur det känns att trampa mig själv i hälarna i min lilla lägenhet, jag vet vad det innebär att bli så rastlös att man börjar gråta. Jag vet hur det känns att inte orka vara en vän, jag vet hur det känns att inte orka vara glad. Jag vet hur det känns att tvingas svika sin bästa vän för att själv orka. Jag vet hur det känns när folk talar bakom ens rygg, jag vet hur det känns att få "dom där" blickarna. 

 

Jag vet, tro mig. Och för varje steg jag tar önskar jag att jag inte hade behövt veta. Jag ska inte behöva veta hur allt känns. Jag ska inte vara 19 år och känt allt. Det ska inte vara så.

 

Men jag vet inte hur det känns att bli sedd.

Jag vet inte hur det känns att få hjälp.

Jag vet inte hur det känns att bli tagen på allvar,

bli förstådd,

bli tröstad.

Men jag klandrar heller inte någon.

Jag vill inte lägga skuld på någon. För det finns ingen som kan ta på sig skulden. Det är ingens fel. Den enda personen som ska ha skuld är så långt bort från min bekantskap som man bara kan bli. Han är borta. Han dog för mig för över ett år sedan. Trots det så ser jag honom ibland. Det är då luften i mig tar slut. Det är då jag vill sjunka genom jorden. Det är då jag önskar jag sluppit vara 16 år och kär för första gången.

 

Jag skriver.

I hopp om att en liten del av ångesten kanske stannar här.

Ja, som vanligt har livet gått i ett sedan jag senast skrev en uppdatering om vardagen. Har precis avverkat två veckor av festivaler (Peace and love och Putte i Parken) som blev väldigt lyckade båda två. Fick träffa Jeff och Mathias i Borlänge, som jag träffade i Ayia Napa. Vi gick på en del konserter tillsammans på Peace och hade hur trevligt som helst, riktigt snälla och roliga killar. Jag och Alex (och Mathias) fick sova hemma hos Jeff i två nätter (som bor i Borlänge), tack Gud för det. Jag hatar verkligen att bo i tält. På så sätt har det varit rena semestern på PiP, eftersom jag bor bara några minuters promenad från området där festivalen va.

 

Denna vecka har jag sett fram emot ganska länge. En hel vecka då jag inte har något planerat. Har inte ett jobbpass förens på måndag, då drar jag igång med ett 12-timmars pass, känns stadigt. Så skönt att vara ledig ett tag och bara ta det lungt, har varit så stressigt från tre veckor innan studenten fram tills typ idag. Så det är otroligt skönt och lugnt nu, bara få andas och vara ett tag. Längtar hem till mamma och pappa och Uppsala väldigt mycket, inte varit där sedan påsk, men känner att jag inte har tid, trots att jag är ledig nu. Hoppas det kommer en till "lugn" vecka framöver som jag kan spendera i östsverige!

 

Imorgon kommer Therese in till stan, ska följa med henne ut och shoppa och vara smakråd. Längesen vi umgicks, har saknat henne massor. Även om det är skönt att få vara själv hemma i lägenheten och inte göra någonting så är det bra att komma ut och få tänka på annat ett tag, jag måste, annars kryper jag på väggarna här hemma.

 

Nu ska jag fortsätta glo på Andra Avenyn (nostalgiiiiii) tills jag somnar. Vilket förhoppningsvis är ganska snart. Puss!

 

Det är mörkt och kallt här hos mig, men du har sånt som gör det ljust igen.

Känns som känslor och panik har tagit över i mitt liv.
Känns som ivern att ses har gjort mig vansinnig.

Känns som ingenting finns kvar av allting jag en gång var, rädd att inte räcka till och bli ensam kvar.

Men jag lovar att vara stark och jag lovar att vara god, jag kan lova hela världen att jag står vid mitt ord.
I en hundradels sekund tränger ljuset fram och jag ser vad jag gör när jag är i din famn.

 

 

 

För snart en vecka sedan gick en, för mig självklar, person ur tiden. Killen som för mig skulle vara det självklara alternativet vid framtida regeringsval, killen som sken upp som en sol när vi möttes på stan, killen som spontant kommer fram och sätter sig brevid mig på busstationen trots att jag inte uppfattat hans närvaro, killen som fick mig att skratta så jag grät den där dagen på Liseberg för exakt två år sedan när jag själv hade det jobbigt, killen som var med i gruppen som fick mig att le, killen som tröstade, killen som förstod, killen som stöttade och pushade, killen som var genomgod, killen som var djupt engagerad i människor som hade det sämre.

 

Kenny.

 

Det är så svårt för mig att förstå. Efter en vecka av festivalande har jag inte hunnit känna efter. Men nu, när lugnet lagt sig i min lägenhet, när ensamheten kryper närmare, så tänker jag på dig. Det är så svårt att acceptera att världsförbättraren Kenny inte längre finns kvar. Vem ska nu ta hand om Värmland och våra ungdomar, så som du gjorde?

 

Hur lång tid det än kommer att gå från den där hemska natten då jag fick nyheten kommer jag föralltid minnas dagen vi fem spenderade på Liseberg för två år sedan. Fullproppad bil och en skiva i stereon som vi tillsammans satt ihop. Galna upptåg, karuseller, damen med fågelbajs på ryggen, hemresan, Bart. Hur jag skrattade så musklerna i ansiktet fick kramp, tårarna sprutade och magen skrek av smärta. Hur otroligt lycklig jag var att få komma ifrån mitt eget helvette för en stund, att få skratta och glömma allt, bara för några timmar. Minns hur jag skämdes för att vara jag, minns hur jag skämdes för att jag då hade en pojkvän som ständigt förföljde mig, ringde, smsade, och som stod utanför mitt hus och väntade när jag fått skjuts hem efter vår lilla trip. Hur tom jag kände mig när jag såg din bil försvinna runt hörnet.

 

Allt positivt i dig är kopplat till allt negativt i mig. Du, Alex och Tino räddade mig för en dag. En ledsen Josefin blev en glad Josefin, tack vare dig.

 

En kille på 21 fagra år. Det var inte såhär det skulle sluta, eller hur? Jag kommer alltid minnas den dagen du fick mig att skratta så jag grät. Idag gråtar Värmland och Sverige för att du fattas. Jag och hela världen vet att du hade så mycket att ge, även om du gett mer än många andra 21-åringar gjort. Se till att bli the president of heaven nu. Spara en plats och en valsedel åt mig. Jag kommer aldrig att glömma dig Kenny. Du kommer va min hjälte till mitt sista andetag.

 

Så nära men ändå så långt borta.

Vila i frid. ♥