.

Jag har äntligen fått min kamera, min Nikon D90. ♥

Bakom glädje och skratt kan döljas ett rått, hårt och känslolöst temperament. Men bakom sorgen finns ingenting annat än sorg.

Som han har fått mig att skratta idag. Antagligen bara jag som förstår humorn, kanske för att det bara är jag som har hela sammanhanget. Men ändå...

Ända sedan den dagen jag förstörde det enda seriösa förhållandet jag har haft har jag inte känt mig som mig själv. Eller det kanske är just det jag har blivit igen, mig själv... Men i så fall så känner jag inte igen mig själv längre, och jag är jävligt less på att må såhär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, inte ens för mina närmaste vänner förstår, (därför tänker jag inte ens försöka förklara här och nu). Det känns som att dom inte vill förstå vad jag menar. Vet inte om det bara är jag som har lyckats göra allt så jävla mycket svårare än det egentligen är, eller om allt är så mycket enklare för dom bara för att det inte är dom som är mitt i det, dom står brevid och ser på (för det är alltid mycket lättare att predika än att leva efter). Dom tycker kanske att det här borde vara en enkel sak. Men det är det inte, inte för mig.
Och jag vet att det är många som vet vad jag menar, känslan att ens pojk- eller flickvän inte är där längre... När den personen som alltid har varit där, som ringt flera gånger om dagen och som stått ut med att du hellre ser på Two and a half men istället för att ligga och titta på honom tills du somnat, när han plötsligt inte är där längre blir det fruktansvärt tomt. Jag vill faktiskt jämföra det med att förlora sin högra hand, eller åtminstone sin vänstra. Det känns otroligt ovant, du saknar den där jävla handen men du vet att du kommer kunna leva utan den, även om det blir svårare än det hade varit om du hade haft den kvar.
När du plötsligt inte har någon att kalla "din" längre, när du inte har någon att ringa bara för att du vet att han svarar... Jag behöver inte säga mer, det blir tomt, ensamt, kallt och.. tomt.

Jag vill inte vara så desperat som jag känner mig. Jag vill känna den känslan jag kände för en månad sen (oh jävlar är det så länge sen) då jag precis gjort slut på det hela. Känslan som fick mig att växa flera centimeter och stolt gå ifrån honom. Den känslan finns inte idag.
Jag har snarare fått krypa tillbaka, rycka upp allt jag hade planterat och börja om igen. Jag trodde inte att jag skulle behöva gå så långt. Men ni vet när det gör så ont i hjärtat så man vill plocka ut det? Så känns det just nu.

Folk säger att jag kommer att komma över honom, och jag svarar "ja det är väl klart jag gör!" även fast jag vet att det nog är en lögn. Men jag ska vara ärlig nu. Det känns som att jag aldrig kommer komma över min första riktiga pojkvän. Den natten jag slipper drömma om honom, den dagen jag slipper bli påmind om honom bara genom att gå upp och se mig själv i spegeln och den dagen han vill vara min vän igen.
Den dagen kommer jag att komma över dig.
Den dagen kommer jag kunna förlåta mig själv.

gosh.

Läste ett inlägg på en helt random blogg nyss. En tjej som skriver om självskadebeteende. Och tjejen har så jävla rätt. Har aldrig träffat/hört någon som kan sätta ord på precis det jag känner. Läs, snälla.

Jag är trött på att drömma om dig,
trött på att tänka på dig,
trött på att allt måste påminna mig om dig.

Jag är så helvettes förbannat trött på att jag saknar dig.

Jag hatar verkligen att åka tåg, det har blivit en utsliten sysselsättning för min del. Har åkt så sjukt mycket tåg det senaste året så jag är seriöst trött på det nu.
Idag var det dessutom proppfullt på tåget, ungjäveln och mamman som satt bakom mig busade och härjade så ungen skrek halsen av sig av skratt. Höll på att döda dom, tills tanten brevid mig gav dom en ond blick, då blev det tyst, dessvärre var det bara 20 minuter kvar innan vi var i Stockholm.

Kan inte låta bli att tänka på dig. Allt som händer påminner om dig. Hela vägen tänkte jag "sist jag åkte till Uppsala med tåget hade jag pojkvän". Och det blev inte bättre när killen snett framför mig gick förbi och satte sig, han hade likadan parfym som du.

Nej, jag var för optimistisk när jag trodde att jag skulle kunna gå ifrån min 2,5 mm till 4 mm töjning. Får helt enkelt beställa en sån här ful jävla expander på 3,2 mm istället.

Sitter och läser igenom Rockbjörnens festivalblogg ifrån Arvikafestivalen. Började gapskratta för mig själv när jag läste det här inlägget:

 

Musik av den här typen har blivit så otroligt viktig, på senare tid.

av någon konstig anledning.

eller inte.

Idag var det sista dagen på sommarjobbet. Eller, sista kvarten på sommarjobbet. Åkte dit och lämnade ett papper och en nyckel, sedan hem igen.
Kommer sakna det, eller kanske inte DET. Men dom trevliga och roliga människorna jag fick lära känna. Dom har trots allt varit min vardag i tre veckor nu, kommer kännas konstigt att vi inte ses på måndag igen. Dom har i alla fall fått mig att kunna tänka på annat har jag insett.

Uäh, jag kräks. Det var svårare än jag trodde att få igenom töjningen. SUCKS TO BE ME!

---

Alexandra var här en stund idag. Eftersom jag slutade jobba tidigt och hon hade lite tid att slå ihjäl här i Kil så kom hon hit, och vi tittade på sjunde himlen och bläddrade i massa nya och gamla skolkataloger. Sen stekte jag plättar till den enda människan i typ HELA världen som förtjänar mina mästerverk (okej jag skulle gjort pannkakor men efter två misslyckade hade jag alldeles för lite tålamod så det stod mellan våffeljärn och plätt-saken, då blev det plättar). Sedan upptäckte vi nästa problem, ingen sylt, ingen grädde... Men vadå, vad är så enkelt som vanligt hederligt smör och OST på plättarna? Mår ni också lite illa nu? Det gjorde jag också när Alex berättade, men please, try it! Har fan aldrig ätit något så gott. Men tänk på att plättarna ska vara varma, vi åt dom direkt ur stekpannan typ.

Imorgon ska den ligga i min brevlåda, min 4 milimeters töjning. Kanske inte det vackraste världen har skådat, men den är rosa och den är större och den är MIN imorgon. Snart har jag nått mitt mål, om bara några dagar ska jag beställa ytterligare en expander, sen är det nog dags för tunneln. ♥

Skönt att det äntligen kom en dag då jag inte bara sitter och väntar på att klockan ska bli tio så jag kan gå och lägga mig.

Slutade jobbet runt elva, drog hem och åt, bytte om och sen åkte jag, Anette och Andreas till Sunne och testade nya äventyrsminigolfbanan. Svårt men roligt. Stannade där och käkade och sen hem igen, svängde förbi Östmarka på vägen och träffade lite folk.. Så otroligt skönt att fördriva tiden!

Haft en makalös träningsvärk idag efter gymmet igår. Ovanpå det så har jag fått växtvärk i fotleden typ, och ont i handleden efter för mycket arbetande. Snacka om tung dag. Men imorgon är det fredag, och då får göra hur ont det vill i min kropp!

---

Tycker om dig.

 

Har fått en crush på The Ark, helt stört. Men det finns nått i låten som inte bara påminner en om ett lågstadiedisco...

Åkte in till stan och tränade för första gången på typ två månader.. Måste komma igång nu! Sedan gick jag en sväng på stan, gick loss på Gina Tricot, två baslinnen (vit och svart) haremsbyxor och en oversize t-shir typ.

Jag är trött och hungrig. Det värker i höger örsnibb. Troligtvis pga både töjningen (har fortfarande inte fått min riktiga töjning, idioterna SKICKADE den idag..) och pga hålet jag tagit själv i örat, och det är snart två veckor sen och såhär ont har det liksom aldrig gjort, inte ens när jag gjorde hålet. Får se om jag tar ur det och låter det läka ihop, och göra om det på riktigt sätt om några veckor, men det känns ganska ovärt, men inte så mysigt om det skulle råka vara infekterat eller något sånt.

Okej, dessa saker gör mig lite smått irriterad just nu, tålamodet ligger på noll.
Men en bra sak är att jag var i stan idag och köpte en ny klocka, det tycker vi om.