.

Ända sedan den dagen jag förstörde det enda seriösa förhållandet jag har haft har jag inte känt mig som mig själv. Eller det kanske är just det jag har blivit igen, mig själv... Men i så fall så känner jag inte igen mig själv längre, och jag är jävligt less på att må såhär.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara, inte ens för mina närmaste vänner förstår, (därför tänker jag inte ens försöka förklara här och nu). Det känns som att dom inte vill förstå vad jag menar. Vet inte om det bara är jag som har lyckats göra allt så jävla mycket svårare än det egentligen är, eller om allt är så mycket enklare för dom bara för att det inte är dom som är mitt i det, dom står brevid och ser på (för det är alltid mycket lättare att predika än att leva efter). Dom tycker kanske att det här borde vara en enkel sak. Men det är det inte, inte för mig.
Och jag vet att det är många som vet vad jag menar, känslan att ens pojk- eller flickvän inte är där längre... När den personen som alltid har varit där, som ringt flera gånger om dagen och som stått ut med att du hellre ser på Two and a half men istället för att ligga och titta på honom tills du somnat, när han plötsligt inte är där längre blir det fruktansvärt tomt. Jag vill faktiskt jämföra det med att förlora sin högra hand, eller åtminstone sin vänstra. Det känns otroligt ovant, du saknar den där jävla handen men du vet att du kommer kunna leva utan den, även om det blir svårare än det hade varit om du hade haft den kvar.
När du plötsligt inte har någon att kalla "din" längre, när du inte har någon att ringa bara för att du vet att han svarar... Jag behöver inte säga mer, det blir tomt, ensamt, kallt och.. tomt.

Jag vill inte vara så desperat som jag känner mig. Jag vill känna den känslan jag kände för en månad sen (oh jävlar är det så länge sen) då jag precis gjort slut på det hela. Känslan som fick mig att växa flera centimeter och stolt gå ifrån honom. Den känslan finns inte idag.
Jag har snarare fått krypa tillbaka, rycka upp allt jag hade planterat och börja om igen. Jag trodde inte att jag skulle behöva gå så långt. Men ni vet när det gör så ont i hjärtat så man vill plocka ut det? Så känns det just nu.

Folk säger att jag kommer att komma över honom, och jag svarar "ja det är väl klart jag gör!" även fast jag vet att det nog är en lögn. Men jag ska vara ärlig nu. Det känns som att jag aldrig kommer komma över min första riktiga pojkvän. Den natten jag slipper drömma om honom, den dagen jag slipper bli påmind om honom bara genom att gå upp och se mig själv i spegeln och den dagen han vill vara min vän igen.
Den dagen kommer jag att komma över dig.
Den dagen kommer jag kunna förlåta mig själv.