.

Vissa dagar är som musik. Allt bara flyter, det mesta går på rim och framåt slutet kommer en fräck tonartshöjning. Dessa dagar tänker jag aldrig på det där svåra. Dessa dagar finns det inga problem. Jag kan leva med situationen och helt enkelt inbilla mig att allt kommer lösa sig till slut.

 

Men andra dagar, dagar då jag inte vill vakna, dagar som är grå trots att solen skiner och septemberluften är frisk, så kommer allt tillbaka till en. Det är då jag undrar vad som egentligen är bäst: Kanske är det bättre att alltid tycka livet är piss, hålla sig på en nivå och inte ha lyckorus som man vet ändå bara slutar i en dålig ångest-bakfylla dagen efter. Eller så är det kanske dom ljusa stunderna som faktiskt får en att fortsätta, att man kan känna att det finns en mening med allt, att få känna den känslan åtminstone ibland när man är en person som inte alltid får känna den känslan. Kanske är det dom stunderna som ger mig luft att andas, luft som jag kan leva på genom mina gråa dagar trots att det är svårt och trots att luften nästan tar slut ibland? 

 

Jag vill känna mig till freds med mitt liv. Min faster sa idag "Jag känner mig så lycklig, ja jag är lycklig, nöjd med mitt liv!". Jag villl också ha den känslan. Alltid. Är det för mycket begärt att man alltid vill känna en bubblande känsla av välmående varje dag? Jag vet att alla har bra och mindre bra dagar, det kan vi aldrig påverka och det säger jag inget om. Men mina mindre bra dagar blir ofta veckor, ibland månader, vilket är en alldeles för lång tid för att kunna stå ut. Luften tar helt enkelt slut.

 

Att sova 20 timmar om dygnet och enbart leva på apelsinjuice.

Att inte gå längre än ut på balkongen på flera dagar.

Att inte orka träffa andra människor för att man känner sig så otroligt jävla miserabel.

Det är inget liv.