Herrejäääävlar vad tiden springer ifrån mig
2012-06-25 - 00:16:25
Det var länge sen man bloggade när dom TILL OCH MED hunnit göra om hela jävla blogg.se med ny layout. Tack för den...
Det har hänt sjukt mycket den senaste tiden. Tiden efter studenten. Känns knappt som det hänt eftersom så mycket annat kommit och trängt undan minnena av studentdagen.
Störst av allt är att jag har fått ett jobb, tack vare min underbara, fantastiska faster Helena. Arbetar med fyra (ibland även en femte) ungdomar som är utvecklingsstörda. Trodde verkligen inte jag skulle palla det rent psykiskt, men fyfan vad jag älskar mitt jobb! Det är bara en av dessa fyra (fem) som har tal och kan röra sig, resterande sitter i rullstolar. Trots att dom inte kan prata så pratar jag med dom, och man lär sig fort vad deras ansiktsuttryck betyder, och när man får ögonkontakt för en sekund, eller ett leende tillbaka så smälter mitt hjärta. Dessa enormt starka ungdomar som egentligen ska få vara ungdomar men som på olika sätt hamnat i en situation där dom inte klarar sig själva, och där jag får vara med och göra deras vardag så bra som möjligt, känns så otroligt meningsfullt och viktigt. Ja, jag känner mig viktig, jag känner mig behövd. Dom behöver mig. Tänker ofta på hur bra jag har det, uppskattar livet lite mer, samtidigt som jag försöker ge dom all min kärlek och vård. Tänker på att det kanske hade varit dom som tagit hand om mig om jag varit i en liknande sits. Det finns så otroligt mycket fördomar om handikappade/utvecklingsstörda, fördomar som jag själv har haft, som vi måste våga prata om. Det får INTE vara tabu, det får inte vara fult att prata om det. Dom är till större delen vanliga människor, som kan känna glädje och sorg, smärta och närhet, kärlek och hat.
Nog med moralpredikning. Vill bara få fram hur otroligt bra jag trivs med dessa ungdomar och med mina arbetskamrater. Hur bra det känns att göra något meningsfullt. Och hur mycket jag kommer sakna dom under dessa två veckor jag kommer vara ifrån dom. "Dom behöver ju mig, jag kan inte lämna dom..."
Imorgon drar jag och Alex till Borlänge för att spendera en vecka på Peace and Love. Vi ska jobba (vi är fattiga och kände inte för att lägga flera tusen på en biljett). Men denna gången ska jag INTE plocka skräp. Ska spendera min vecka i öltältet. Kommer bli aaaaap bra! Hoppas jag får tid till att se alla band jag vill också.
Anledningen till att det inte blivit så mycket blogg är till stor del pga jobbet. Och att "livet kommer emellan". Jag umgås med mina nära och kära i stort sett all min lediga tid, trots att jag bara jobbat i en vecka. Ska försöka bättra mig, använder tumblr en del också (http://www.jossaj.tumblr.com) och givetvis instagram och twitter. Men nu blir det en veckas uppehåll, P&L HERE WE COME!
studenten 2012
2012-06-16 - 21:37:53
Känns så konstigt alltihop. Känns så tomt. Jag vet att studenten ska vara den bästa dagen i ens liv - och det har det VERKLIGEN varit också, tveklöst den bästa dagen i mitt liv, som kommer bli svår att toppa. Men den där ensamheten ligger och skaver bakom min rygg hela tiden. Jag är så medveten om att det är slut nu, ingen trygghet, inget att säkert få komma tillbaka till. Inget jobb. Är rädd att förlora allt och alla.
Utspringet. Vi stod uppe i skolan och öste musik, alla bara skrek. Tillslut kom rektorn och räknade ner. Alla lärare stod på rad utanför dörren för att göra high-fives med alla som sprang ut. Fem, fyra, tre... Tårar. Två, ett, noll. Mer tårar och så var jag ute, utanför dörren. Letade upp alla mina vänner och släktingar och bara skakade och grät. Kunde inte samla mig. Det var en overklig stund. Så jävla overkligt och så otroligt många känslor på samma gång.
Flaket. Som jag sa så många gånger "Här skulle jag kunna stå föralltid". Flaket är det absolut roligaste med hela studenten.
Fick så mycket fina presenter och blommor av alla. Så många lyckoönskningar och jag fick nästan hela släkten att samlas. Det är det bästa jag vet. Alla på ett ställe. Då mår jag som bäst. Att jag även fick hit mina två barndomsvänner Jakob och Ida gav dagen lite extra guldkant.
Kvällen på Nöjesfabriken. Nattklubben fylld av vita mössor och lyckliga människor som kramades och sa grattis till varandra. Aldrig har jag varit så lycklig som jag var i torsdags.
Men jag har aldrig blivit så tömd på energi. Dagen efter skulle jag till Säffle då min kusin tog studenten. Kändes så svårt och jobbigt att veta att den dagen aldrig kommer tillbaka. Och att man har lämnat allt bakom sig. Tomhet är det värsta jag vet.
Ska försöka leva på studentdagen, balen och studentresan så länge jag orkar. Ska försöka hitta kraft i allt roligt jag varit med om dom senaste veckorna. Försöka se det positivt. För jag vill inget hellre än att vara lycklig. Och innerst inne vet jag att jag är det. Det är bara andra känslor som tränger undan allt det bra.
Utspringet. Vi stod uppe i skolan och öste musik, alla bara skrek. Tillslut kom rektorn och räknade ner. Alla lärare stod på rad utanför dörren för att göra high-fives med alla som sprang ut. Fem, fyra, tre... Tårar. Två, ett, noll. Mer tårar och så var jag ute, utanför dörren. Letade upp alla mina vänner och släktingar och bara skakade och grät. Kunde inte samla mig. Det var en overklig stund. Så jävla overkligt och så otroligt många känslor på samma gång.
Flaket. Som jag sa så många gånger "Här skulle jag kunna stå föralltid". Flaket är det absolut roligaste med hela studenten.
Fick så mycket fina presenter och blommor av alla. Så många lyckoönskningar och jag fick nästan hela släkten att samlas. Det är det bästa jag vet. Alla på ett ställe. Då mår jag som bäst. Att jag även fick hit mina två barndomsvänner Jakob och Ida gav dagen lite extra guldkant.
Kvällen på Nöjesfabriken. Nattklubben fylld av vita mössor och lyckliga människor som kramades och sa grattis till varandra. Aldrig har jag varit så lycklig som jag var i torsdags.
Men jag har aldrig blivit så tömd på energi. Dagen efter skulle jag till Säffle då min kusin tog studenten. Kändes så svårt och jobbigt att veta att den dagen aldrig kommer tillbaka. Och att man har lämnat allt bakom sig. Tomhet är det värsta jag vet.
Ska försöka leva på studentdagen, balen och studentresan så länge jag orkar. Ska försöka hitta kraft i allt roligt jag varit med om dom senaste veckorna. Försöka se det positivt. För jag vill inget hellre än att vara lycklig. Och innerst inne vet jag att jag är det. Det är bara andra känslor som tränger undan allt det bra.
Ge mig en famn att somna i. Bara en gång till.
2012-06-11 - 01:24:22
Nätterna är värst. Ovisshet. Ensamhet. Tankar. Känslor. Sånt man inte kan hantera. Det man inte orkar med. Det som kommer ikapp. Trots att man springer.
Springer. Springer fortfarande för mitt liv. Men vet egentligen inte från vad och varför. Springer för att hinna med. Springer för att orka. Springer för att inte behöva stanna och känna efter. Att inte behöva tänka. Kanske känns det lite bättre, och kanske känns det lite lättare. Men på nätterna stannar jag. Då kommer allt ifatt mig.
Det blir för mycket. Det blir för ensamt. Behöver någon som behöver mig. Som kan hålla i mig när jag faller samman på nätterna. Som kan viska att det kommer bli bra. Som kan tala om att det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att gråta så man skriker. Det är okej att fly. Det är okej.
Vem står där när min värld faller samman? Vem lägger sig brevid mig och andas min luft? Som torkar mina tårar och suddar ut ensamhet?
att säga hejdå
2012-06-09 - 22:16:37
Sista natten tillsammans. Det hade inte varit speciellt många nätter tillsammans innan heller. Fyra, för att vara exakt. Fyra nätter med dina armar runt mig. Fyra nätter med dig intill och paradiset utanför fönstret. Fyra nätter med dina andetag tätt intill min nacke. Men den sista natten blev speciell. Aldrig har någon hållit i mig så hårt, att du aldrig ville släppa. Att du ville ligga kvar föralltid.
På morgonen kramades i flera minuter, för sista gången. Minns känslan av att vara tömt på energi, att inte orka säga hejdå. "Det här är det värsta jag vet" var allt jag fick ur mig. Han kramade och jag försökte krama tillbaka. Kunde inte. Orkade inte. Är för svag för att göra avslut. Kan det inte bara fortsätta? Kunde vi inte stått kvar så?
"Du får tänka på mig så tänker jag på dig". Allt jag tänker, allt jag säger, allt jag gör. Allt är du. Du behöver inte vara orolig. Du är överallt. Frågan är bara hur länge du ska spöka för mig. Hur länge jag ska behöva känna.
På morgonen kramades i flera minuter, för sista gången. Minns känslan av att vara tömt på energi, att inte orka säga hejdå. "Det här är det värsta jag vet" var allt jag fick ur mig. Han kramade och jag försökte krama tillbaka. Kunde inte. Orkade inte. Är för svag för att göra avslut. Kan det inte bara fortsätta? Kunde vi inte stått kvar så?
"Du får tänka på mig så tänker jag på dig". Allt jag tänker, allt jag säger, allt jag gör. Allt är du. Du behöver inte vara orolig. Du är överallt. Frågan är bara hur länge du ska spöka för mig. Hur länge jag ska behöva känna.
