.

Nätterna är värst. Ovisshet. Ensamhet. Tankar. Känslor. Sånt man inte kan hantera. Det man inte orkar med. Det som kommer ikapp. Trots att man springer.

Springer. Springer fortfarande för mitt liv. Men vet egentligen inte från vad och varför. Springer för att hinna med. Springer för att orka. Springer för att inte behöva stanna och känna efter. Att inte behöva tänka. Kanske känns det lite bättre, och kanske känns det lite lättare. Men på nätterna stannar jag. Då kommer allt ifatt mig.

Det blir för mycket. Det blir för ensamt. Behöver någon som behöver mig. Som kan hålla i mig när jag faller samman på nätterna. Som kan viska att det kommer bli bra. Som kan tala om att det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att gråta så man skriker. Det är okej att fly. Det är okej.

Vem står där när min värld faller samman? Vem lägger sig brevid mig och andas min luft? Som torkar mina tårar och suddar ut ensamhet?