.

Är i Värmland igen, med blandade känslor. Pappa är här med mig.

Sitter hos farmor och pratar om livet. Studenten. Framtiden. Mig. Berättade för henne att jag sökt universitet i Karlstad, bara i Karlstad. Att det skulle kännas som ett steg tillbaka att flytta tillbaka till Uppsala. Om jag flyttar hem till mamma och pappa kommer jag aldrig att ta mig där ifrån igen.

"Det är bra. Jag förstår dig. Du måste lyssna på dig själv." Sa hon. Jag förstod vad hon menade. Hon om någon vet hur det är, hon om någon vet hur det är att lämna "hemma". Hon om någon vet, som har upplevt finska vinterkriget och lämnat allt hon hade som barn. Hon berättad en gång hur hon förlorade sin älskade docka, sin största trygghet, i flykten till Sverige. Hon vet, hon har också lämnat allt för att börja om, på något bra och fint.

Jag är hemma här. Det bara är så. Hur långt jag än springer så är det här jag vill vara. Om jag någon gång lämnar Värmland så kommer jag alltid att komma tillbaka. Om jag får barn ska dom växa upp här, här i min största trygghet.

Jag lär mig saker nästan varje dag. Och för varje dag som går så förstår jag mer och mer hur dåligt jag hanterar känslor.

När jag blir arg blir jag så in i helvettes förbannad, skriker, slår och förstör för mig själv. Oftast har jag en bra anledning till att bli sådär riktigt arg, men ibland kan det hända för minsta lilla, att bägaren rinner över. Och då får jag ofta ångra mig efteråt, som nu ungefär...

När jag blir ledsen är jag otröstlig. När jag är missnöjd är jag så jävla missnöjd som någon bara kan vara och hatar mig själv, vill ge upp allt, bara dö. När jag är nöjd får jag ångest och börjar tänka på hur jag ska göra det ännu bättre nästa gång. När jag får ångest slutar det i panik. Och när jag är riktigt jävla lycklig så blir jag passiv, rädd för att förlora, rädd för att bli ledsen.

Det finns inget tillstånd i mig som är idealiskt och perfekt, det finns bara bra och mindre bra tillstånd och känslor. Och det är så svårt att aldrig kunna vara kompis med sina känslor. Leva i nuet. Det är svårt att vara oberäknelig och svårt för mina nära när jag kan få utbrott eller känslosvall.

Varje dag önskar jag att jag var någon annan. Men för varje dag som går inser jag att det är såhär det är. Det är såhär det kommer vara. Alltid.

Alltså, ser ni vad jag ser? Ser ni ett allergiskt öga, ett ansikte totalt förstört av mediciner och en hy i stort behov av solljus? Isåfall ser vi samma, tragiska ansikte.

Snälla, låt det vara över snart.

Det är när jag blundar i tystnaden som jag verkligen kan se mig själv, känna mig. Ibland kanske man måste ta sig den tiden. Egentid. Låta själen få ta lite plats. Låta ditt ensamma hjärta gråta ut i dina händer, låta det andas, låta det må bra. Att tillåta sig själv vara lycklig och må bra är det största man kan göra.

Någonstans måste det finnas luft som inte gör ont att andas. Någonstans måste det finnas plats för mig och mitt hjärta att leva. Må bra. Skratta. Ta plats.

Just nu känns det som om jag springer bakom mig själv och försöker få fatt i ryggen på min egen tröja. Men jag är för trött, har mjölksyrade ben och hon där framme springer för fort.

Jag sätter mig vid sidan av vägen och väntar.

Någon gång kommer hon väl tillbaka.

Vissa sår är ytliga, sånna man bara kan sätta ett plåster på. Men andra sår är djupare, och kräver mer än bara snabba åtgärder. Och ibland måste man dra av plåstret, låta det andas, och ge det tid att läka. Oavsett hur ont det gör.

Så mycket att älska, så mycket att tycka om och bry sig om. Så mycket att vara lycklig över, så mycket att vara tacksam över. Men fortfarande finns ett tomrum. Ett tomrum jag lärt mig leva med. Ett plats över i mitt lilla hjärta som jag förstått att jag aldrig kommer fylla.

Det handlar om ensamhet. Trots att man rent teoretiskt inte är ensam. Jag hatar ordet teoretiskt.