.

Jag har två yngre bröder. Simon och Oliver. Och visst är det skönt att vara störst och nästan alltid få sista ordet, men ibland kan man sakna äldre syskon också.

Simon är 14 år, alltså född 1996, i augusti. Han gillar att idrotta, har hållt på med både fotboll och innebandy men just nu är det nog bara innebandyn kvar. Han har precis kommit tillbaka till 100% ifrån en skada som han råkade ut för för typ exakt ett år sen på en innebandy match. Första advent förra året slet han nästan loss korsbandet ur fästet i benet, så han blev gipsad, hela benet, i 5 veckor. Inte speciellt häftigt för en 13 åring. Usch jag minns den eftermiddagen och kvällen, har aldrig sett min bror haft så ont, kände mig så maktlös!
Han älskar sin dator väldigt väldigt mycket. Tror han spelar COD och CS och så pratar i Skype nästan hela tiden. Han har en liten smyg talang i tv-spel, typ omöjligt att vinna över honom, vad man än spelar!
Folk säger att vi är väldigt lika till utseende, vilket jag inte tycker, inte speciellt mycket i alla fall. Men jag tror vi är väldigt lika som personer, gillar samma löjliga serier och filmer, tv-spel och musik. ♥

Idag hade jag mina mörkblå jeans, min tiger-tshirt med ett vitt linne under, och en vit kofta på det. Har även gått med min svarta halsduk på mig hela dagen pga att det är kallt vart man än befinner sig numera.

Jag önskar att jag hade en riktig tro, för jag tror faktiskt att människor som har något att tro på har lättare att se sig själva, och hjälpa sig själva, och kanske be om hjälp.

Jag vet inte om jag tror speciellt mycket på Gud. Ett tag gjorde jag nog det, under konfirmations tiden och året efter då jag var med mina kompisar som konfa-ledare + resan till Taizé. Men ju mer jag tänker på den kristna tron, ju mer orealistiskt blir det för mig. Som att en människa har skapat jorden och allt som hör därtill på sex dagar.. Och att blinda människor blivit seende och 5 fiskar blivit till flera tusen. Nej, nej... Nej det funkar inte i mitt huvud.

Möjligtvis att det har funnits en person som har ansetts ha övernaturliga krafter, som att han var "utvald" och ditt och datt. Människorna som skrev Bibeln måste ha överdrivit honom. Varför finns det isåfall ingen sån människa idag?

Jag vill tro på ett liv efter döden eftersom jag får ångest när jag tänker på att allt kanske tar slut sen, natt svart hejdå och inget mer.

Det är intressant, en dag ska jag läsa Bibeln, trots att folk har varnat för att läsa den pärm till pärm. Och ibland kan jag sakna att jag inte har min Bibel här i Kil. Det finns ändå en del intressanta saker att läsa, en del tänkvärda saker.

1 Kor 13 "Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken"

Kanske den svåraste rubriken att skriva om. Ett ögonblick, jag har varit med om ganska många ögonblick i mitt liv..

Men om jag ska välja ett enda ögonblick utav känslan av både tomhet och extrem lycka.. Ni vet, gränslandet till att gråta av att något är för vackert, skratta för att du samtidigt är med dom finaste människorna på jorden, och återigen gråta för att du vet att du aldrig kommer få vara med om samma sak igen.

Kent på årets Arvikafestival. Dödstrött tillsammans med tre andra dödströtta tjejer som har jobbat en hel dag, men som ändå står där med dig tolv på natten för att titta på när du dansar barfota tills du nästan svimmar. Jag har varit på tre Kent spelningar i hela mitt liv, och den finaste jag har varit med om var helt klart den på Arvikafestivalen. Det var ändå en helt annan känsla. Att inte stå längst fram och inte kunna röra dig, och inte heller stå så långt bort så att du går miste om den där känslan. Utan precis mitt där emellan, utrymme att röra dig, men ändå känslan att Jocke ser dig. Den ständigt friska luften och friheten som skapas utomhus, omöjlig att uppnå inomhus.
Och när Jocke Berg plötsligt börjar prata allvar, nästan som att han pratar direkt till dig, så reser sig varenda hårstrå på kroppen efter som du vet att nu kommer det, nu kommer låten alla har väntat på, den sista låten som alltid spelas sist. Nu kommer låten där jag vet att det kommer brista för mig, nu vet jag att jag kommer gråta men inte i närheten utav sorg, utan av ultimat lycka och musik som går rätt in i hjärtat och säger "det är okej, allt blir bra, du är bra". Nu kommer den sista refrengen som bara spelas live, nu nu nu. För du och jag ska aldrig dö.

Jag har haft många bästa vänner genom åren. Men just nu så är nog Alexandra den vännen som vet mest om mig. Alexandra Anna Nyström är 17 år (och snart 18 för den delen, 30 maj) och bor i Arvika med mamma, pappa, lillasyster och lillebror. Hon är född i Huddinge och har även bott i USA i 7 år, och i Gävle. Hon har en pojkvän som heter Emil, och förutom Emil hon är musikintresserad och spelar Volleyboll. Vi har väldigt lika musiksmak (förutom att hon gillar Vampire Weekend väldigt mycket, det gör inte jag) såsom Daniel Adams-Ray och Robyn bland annat. Hon går i min klass (natur) fast läser inriktningen Webb & Media, jag läser Människa & Beteende.

Jag har snart känt Alexandra i ett år, helt sjukt kort tid med tanke på hur nära vi faktiskt står varandra idag. Hon är så bra, för hon är ärlig mot mig. Hon skapar inga romantiserade bilder av hur saker är eller kommer bli, utan säger vad hon tycker, och även om det är saker som strider mot mina egna åsikter så har jag alltid haft nytta av hennes åsikter i slutändan. Hon vet så mycket om mig, och är intresserad av att veta hur jag mår. Och ärligt talat så skulle jag inte ha mått så bra som jag gör idag, om det inte vore för Alex.

Hon är dessutom en av dom roligaste människorna jag känner. Jag har aldrig skrattat så mycket tillsammans med en enda person som jag har skrattat när jag är med Alex. Oavsett hur jag mår en vardagsmorgon, första lektionen, det spelar verkligen ingen roll hur arg, sur eller ledsen jag är, det är fullkomligen OMÖJLIGT att inte le när man är i närheten av henne.

Det här videoklippen får mig att skratta, så himla mycket..

Du är bäst ♥

Gick upp halv åtta och åt frukost och klädde på mig och allt såntdär som ska göras innan skolan.
Började nio och hade matte, sen spanska, lunch, sedan kommunikation och till sist psykologi. Slutade fyra och tog 16:36 tåget till Kil och när jag kom fram gick jag direkt hem till Therese och Mats och målade lite. Dom fixar förfullt i huset nu eftersom dom flyttar in på lördag.

Har varit hemma i en halvtimme ungefär, ska snart äta mat, sen duscha.. Sen ska jag nog gå och lägga mig. Så mycket mer fanns det nog inte att säga om min dag. Otroligt spännande!

Saker gör för ont för att få vara sant ibland. Och jag har hört det så många gånger nu, "det blir bättre, en dag". Tro inget annat än att jag mest i hela världen vill att det ska bli bättre, jag vet att det ska bli bättre, det måste bli bättre för jag förtjänar nog inte att må sähär. Men JUST NU så gör det ont, och då spelar det ingen roll hur bra det kommer bli sen, för det är idag som det är jobbigt, det är idag jag måste handskas med det och jag kan inte se dagar, veckor eller kanske månader framåt. Det finns inte för mig idag.

Därför tänker jag citera en av mina klokaste vänner:

"I Paris gick alla hand i hand.
Alla var kära, verkade det som
Jag är inte kär, men jag är fri
Och det är det bästa man kan vara,
näst efter kär"

Naturligtvis får jag den frågan precis när jag insett att kärlek är skit. Kärlek har sårat mig så jävla mycket, och det är otroligt smärtsamt att bygga ihop det pusslet som någon lyckas ha sönder hela tiden.

Därför tänker jag inte prata sån kärlek.

Kärlek för mig är mina underbart fina vänner som finns lite runt om i Sverige (och Norge). Dom människor som ser mig, som vet att jag finns och som tar mig för vad jag är. Ja, så enkelt kan det vara. Dom bryr sig inte om jag har en dålig dag, dom vet att jag kommer vara som vanligt nästa dag, och är jag inte det så kommer jag bli det dagen efter det. Och vill jag prata, så lyssnar dom (otroligt viktigt, vissa vänner har blivit sura för att jag inte berättar varför jag är ledsen just då och till dom. Mina vänner låter mig komma och berätta när jag är redo). Dom är öppna, kärleksfulla, glada, positiva, stöttande, tröstande, pushande, roliga, kommer med tips och framförallt så lyssnar dom. Jag tror verkligen inte jag kan få bättre vänner än såhär. Och nu pratar jag inte bara om dom vännerna som finns runt om kring mig just nu, utan dom som har varit med och gjort mig till den jag är och som jag vuxit upp med, men kanske inte har lika bra kontakt med idag. Oavsett vart dom är idag så betyder dom mycket för mig dom också, det är också kärlek.

 

Vill också tillägga att jag har några riktigt underbara kusiner också, som alltid ställer upp för mig, lyssnar på mig och är där 24 timmar om dygnet. Ni har en speciell plats i mitt hjärta.

♥

Shit.. Den totalt sett mest intressanta rubriken utav 30 möjliga tror jag, eller hur?!

Idag har jag legat hemma och sovit nästan hela dagen. Migrän... Vilket har resulterat i att jag knappt ätit någoting idag, och inte orkat fixa någon bättre mat än smörgås. Har även fått i mig en mandarin och en bulle, och lite cola. Och lite fika hemma hos Kristoffer och Sara nu på kvällen. Det har inte varit någon direkt bra dag.

Mamma Maria (som jobbar i butik i Uppsla, frukt och sånt) och pappa Niclas (som precis fått nytt jobb, fortfarande i Stockholm men numera på Kronfågel istället för Milko).
Jag har verkligen haft tur som har så bra föräldrar som jag har. Kanske världens snällaste, mest fördomsfria, roliga och stöttande föräldrar har JAG! Spelar nästan ingen roll vad jag gör, dom stöttar mig i det och sätter sig in i min situation. Dom tog min flytt till Värmland mycket bra, många föräldrar kanske skulle säga till sina barn att det inte skulle vara okej att flytta, att man är för ung och att man bara kommer ångra sig. Mina föräldrar har alltid trott på mig, och det betyder fruktansvärt mycket. (Ja jag kan sakna dom exremt när jag bor 35 mil ifrån dom).

Jag kan må så dåligt när jag träffar människor, som berättar för mig vilken dålig relation dom har med sina föräldrar. Jag har så svårt att sätta mig in i deras situation, att inte kunna prata med sin mamma eftersom hon alltid är berusad och inte våga hälsa på sin pappa för att han bara skäller på en. För att få respekt av sina barn måste man ge dom frihet redan i tidig ålder tror jag, såsom jag fick. Jag respekterar mina föräldrar väldigt mycket. Man vinner inget på att sätta extrema regler och gränser, för då ser bara barnen ner på sina föräldrar.

Nog med moralpredikan. Jag älskar mina föräldrar.

Det finns inte så mycket att säga om min första kärlek. Känns som att det är den personen som min blogg har handlat om dom senaste månaderna.

Jag var 16 år när jag blev riktigt kär för första gången. Vi träffades på en hockeymatch i Löfbergs Lila arena i mars i år, 22 mars för att vara exakt. Gemensamma vänner fick oss att lära känna varandra. Börja träffas och helt plötsligt var jag kär.

12 juni blev datumet som blev "vårat". Åh jag trodde jag var den lyckligaste människan på jorden. Men den här tiden, sedan den 22 mars i år har inte bara gjort mig till den lyckligaste på jorden, utan kanske också den mest sårade, ledsna och trasiga. Jag har aldrig mått så bra, men jag har heller aldrig mått så dåligt.
I slutet på juli tog det slut, men då visste jag inte att det förhållandet skulle förfölja mig så länge som det ändå har gjort. Det är först nu jag har börjat komma över min första riktiga kärlek.

Tiden efter att vårat förhållande tog slut har varit kanske den värsta i mitt liv. Att veta, innerst inne, att man egentligen inte förtjänar så mycket skit, men samtidigt lever med tanken på att man aldrig kommer få någon som är bättre än honom, att det kanske är värt att må lite dåligt bara jag får ha honom hos mig. Att få höra från folk runt omkring en vilken idiot han är har fått mig att försvara honom, även fast jag vet att han har skadat mig något enormt.

Även om jag vill så kommer jag aldrig glömma den personen som jag sagt; jag älskar dig till, för då kom det ifrån hjärtat, det var äkta. Lika äkta som det han sa till mig.

Jag heter Josefin Jansson, född i Karlstad 1993. Bodde där tills jag var ca 3 år då mamma och pappa valde att flytta till Uppsala där vi bott på lite olika ställen, bland annat Gränby och Eriksberg.
I feburari år 2000, när jag var 6 år flyttade vi ut på "landet" 3,5 mil utanför Uppsala, till Alunda som ligger i Östhammars kommun. Där har jag gått mina nio år i grundskolan och träffat en hel del bra människor. Men efter lite mer än nio år i Alunda ville och orkade jag inte bo kvar där, ni vet hur det är med små samhällen. Har dessutom aldrig trivst i Alunda/Uppsala då jag har spenderat en hel del tid i Kil/Karlstad och tyckt det varit bättre här. Flyttade till Kil (själv) i augusti 2009 och började på Klaragymnasiet i Karlstad, och läser Naturvetenskap. Och jag ångrar det inte en enda sekund. Jag är på stället där jag trivs och snart är det dags att flytta ut till en egen lägenhet (är just nu inneboende hos min moster). Och i den här underbara delen av Sverige har jag stött på dom bästa människorna, och kanske dom värsta motgångarna vissa stunder.

Jag är en väldigt tråkig människa på det sättet att jag inte har några direkta hobbys. Jag har tappat intresset för att sporta (har provat på ungefär allt som går) men är galet intresserad av sport så länge jag slipper utöva den själv. Spelade i band innan jag flyttade ifrån Alunda, men nu har keyboarden börjat användas som klädhängare.
Det BÄSTA som någonsin har existerat i musikväg är Kent, och tätt därefter Robyn. Ett band och en artist som aldrig tycks misslyckas.

Jag har allt utom mormor på jorden. Ett stort hål istället för mormor.

Ja där har ni väl mig. I stora drag.

Hittade en lite smårolig grej på Emmas blogg.. Varje dag (ehm, försöka i alla fall) ska jag uppdatera om en av dessa kategorier. Så nu har jag att göra i 30 dagar!

jagärstark. jagärstark. jagärstark. jagärstark. jagärstark. jagärstark.

Jag måste tro på att jag kan saker som jag egentligen inte kan. Jag kan gå vidare, jag kan må bra. Jag vill må bra och jag ska må bra. Och jag ska göra det utan dig. För nånstans så finns det en gräns för vad en människa får ta. Jag tänker inte ta mer ifrån dig nu, jag vill inte ta mer skit ifrån dig. Det räcker nu. Jag är trasig från topp till tå och jag ska fixa det nu. Du har gjort ditt. Och jag förtjänar inte att ha en människa som dig i mitt liv, jag förtjänar inte att bli manipulerad och sänkt. Jag vill inte ha dig så nära mig igen, det gör för ont. Ge mig en chans. Ge mig mitt liv tillbaka.

Sitter på en buss fylld till bredden, och jag är bara halvvägs. Två timmar kvar tills jag är i Karlstad. Då kommer Andreas och hämtar mig, och så ska vi åka till Hagfors direkt (9 mil ifrån Karlstad) och sen till från Hagfors till Kil (ytterligare 9 mil). Kommer vara lagom slut efter att ha avverkat nästan 50 mil på typ 10 timmar...

Min fredag och lördagkväll (det är bra att ha en pappa) :

Har ägnat dagen till att baka världens största cheesecake, eftersom mamma fyller 40 år idag.
Patrik ringde en stund också, pratade med honom i någon timme.. Annars har det inte hänt mycket av värde idag. Försöker bara ta en minut i taget. För tillfället lägger jag alla mina tankar på psykologiarbetet och Daniel Adams-Rays nya skiva.

Optikern, check.. Har nu i stort sett uteslutit att det min extrema huvudvärk beror på min syn, har endast lite översynthet, +0,50. Ska fixa sånna glas i mina bågar som jag redan har.

---

Passade på att sova ut idag, eftersom jag var tvungen att ställa klockan igår, och sov fruktansvärt lite natten till tisdag. Sov till halv tolv idag, ganska lagom. Har precis fixat mig och ska snart in till Uppsala idag igen med pappa eftersom jag ska till optikern.

Annars får det bli en lugn torsdag. När jag kommer hem så ska jag fixa lite med alla mina psykologi arbeten och sen är det ju hockey.

Nej, inte en helt vanlig onsdag. Det är faktiskt lov, och jag njuter. Men imorgon ska jag ta tag i psykologin...

Det har varit en väldigt bra onsdag i alla fall, varit i Uppsala med pappa. Och så kom alla mina små nördar hit och så fixade vi mat och såg på film. Skrattade så jag fick huvudvärk, shit..

Är dödstrött och ska sova nu.

Någon sa till mig: "men du måste älska dig själv högst, och inte vilja få dig själv att må sämre". Men hur fan älskar man sig själv mer än någon annan? Är det någon som kan det? Finns det någon som vill lära mig?

Sådär, då var jag tillbaka i träsket igen. Alunda.

Gick och träffade Anton vid sju, och fick Cristo på köpet som jag inte träffat på jättelänge. Sen gick jag och Anton och mötte Sarah, som jag heller inte har träffat sen i somras! Så jag har redan lyckats träffa tre gamla klasskompisar på mina sju timmar i Alunda so far, haha.
Var ute och gick i regnet, i motvind. Kan ju inte bli något annat än på dåligt humör.

Imorgon ska jag med pappa in till stan, sen fort hem och göra iordning för mina pojk-kompisar som kommer vid fem. Ska laga mat och se på film. Alltid lika trevligt.

Är dödstrött efter att bara sovit fyra timmar eller var det nu var inatt. Ganska lite för att vara jag.

Jag blir så lycklig av den här videon, och den här låten!

Somnade halv tre inatt, inte allt för pigg nu..

Har sett på Saw VI med Andreas och P. Måndagsmys på hög nivå.
Har i stort sett packat klart, åker till Alunda kl 10:00 imorgon!

Ska åka och hjälpa min kusin Therese med flytten nu. Dom fick huset idag, dom ska äntligen flytta till Kil!

YES! Igår fick jag äntligen ut min taguspiercing. Skitsvårt (och väldigt smärtsamt) att få ut läkörhängen! Skulle suttit i i 5 veckor, jag fick ur mitt efter lite mer än 6 veckor, haha. Men jag tvättade bara rent det, sen stoppade jag tillbaka det igen. Ska köpa ett äkta silverörhänge att ha där tror jag, känns säkrast. Eller så kanske jag behåller den här stora blaffan till läkörhänge istället...