Dag 08 - Ett ögonblick
2010-11-26 - 16:32:38
Kanske den svåraste rubriken att skriva om. Ett ögonblick, jag har varit med om ganska många ögonblick i mitt liv..
Men om jag ska välja ett enda ögonblick utav känslan av både tomhet och extrem lycka.. Ni vet, gränslandet till att gråta av att något är för vackert, skratta för att du samtidigt är med dom finaste människorna på jorden, och återigen gråta för att du vet att du aldrig kommer få vara med om samma sak igen.
Kent på årets Arvikafestival. Dödstrött tillsammans med tre andra dödströtta tjejer som har jobbat en hel dag, men som ändå står där med dig tolv på natten för att titta på när du dansar barfota tills du nästan svimmar. Jag har varit på tre Kent spelningar i hela mitt liv, och den finaste jag har varit med om var helt klart den på Arvikafestivalen. Det var ändå en helt annan känsla. Att inte stå längst fram och inte kunna röra dig, och inte heller stå så långt bort så att du går miste om den där känslan. Utan precis mitt där emellan, utrymme att röra dig, men ändå känslan att Jocke ser dig. Den ständigt friska luften och friheten som skapas utomhus, omöjlig att uppnå inomhus.
Och när Jocke Berg plötsligt börjar prata allvar, nästan som att han pratar direkt till dig, så reser sig varenda hårstrå på kroppen efter som du vet att nu kommer det, nu kommer låten alla har väntat på, den sista låten som alltid spelas sist. Nu kommer låten där jag vet att det kommer brista för mig, nu vet jag att jag kommer gråta men inte i närheten utav sorg, utan av ultimat lycka och musik som går rätt in i hjärtat och säger "det är okej, allt blir bra, du är bra". Nu kommer den sista refrengen som bara spelas live, nu nu nu. För du och jag ska aldrig dö.
Men om jag ska välja ett enda ögonblick utav känslan av både tomhet och extrem lycka.. Ni vet, gränslandet till att gråta av att något är för vackert, skratta för att du samtidigt är med dom finaste människorna på jorden, och återigen gråta för att du vet att du aldrig kommer få vara med om samma sak igen.
Kent på årets Arvikafestival. Dödstrött tillsammans med tre andra dödströtta tjejer som har jobbat en hel dag, men som ändå står där med dig tolv på natten för att titta på när du dansar barfota tills du nästan svimmar. Jag har varit på tre Kent spelningar i hela mitt liv, och den finaste jag har varit med om var helt klart den på Arvikafestivalen. Det var ändå en helt annan känsla. Att inte stå längst fram och inte kunna röra dig, och inte heller stå så långt bort så att du går miste om den där känslan. Utan precis mitt där emellan, utrymme att röra dig, men ändå känslan att Jocke ser dig. Den ständigt friska luften och friheten som skapas utomhus, omöjlig att uppnå inomhus.
Och när Jocke Berg plötsligt börjar prata allvar, nästan som att han pratar direkt till dig, så reser sig varenda hårstrå på kroppen efter som du vet att nu kommer det, nu kommer låten alla har väntat på, den sista låten som alltid spelas sist. Nu kommer låten där jag vet att det kommer brista för mig, nu vet jag att jag kommer gråta men inte i närheten utav sorg, utan av ultimat lycka och musik som går rätt in i hjärtat och säger "det är okej, allt blir bra, du är bra". Nu kommer den sista refrengen som bara spelas live, nu nu nu. För du och jag ska aldrig dö.
