.

Naturligtvis får jag den frågan precis när jag insett att kärlek är skit. Kärlek har sårat mig så jävla mycket, och det är otroligt smärtsamt att bygga ihop det pusslet som någon lyckas ha sönder hela tiden.

Därför tänker jag inte prata sån kärlek.

Kärlek för mig är mina underbart fina vänner som finns lite runt om i Sverige (och Norge). Dom människor som ser mig, som vet att jag finns och som tar mig för vad jag är. Ja, så enkelt kan det vara. Dom bryr sig inte om jag har en dålig dag, dom vet att jag kommer vara som vanligt nästa dag, och är jag inte det så kommer jag bli det dagen efter det. Och vill jag prata, så lyssnar dom (otroligt viktigt, vissa vänner har blivit sura för att jag inte berättar varför jag är ledsen just då och till dom. Mina vänner låter mig komma och berätta när jag är redo). Dom är öppna, kärleksfulla, glada, positiva, stöttande, tröstande, pushande, roliga, kommer med tips och framförallt så lyssnar dom. Jag tror verkligen inte jag kan få bättre vänner än såhär. Och nu pratar jag inte bara om dom vännerna som finns runt om kring mig just nu, utan dom som har varit med och gjort mig till den jag är och som jag vuxit upp med, men kanske inte har lika bra kontakt med idag. Oavsett vart dom är idag så betyder dom mycket för mig dom också, det är också kärlek.

 

Vill också tillägga att jag har några riktigt underbara kusiner också, som alltid ställer upp för mig, lyssnar på mig och är där 24 timmar om dygnet. Ni har en speciell plats i mitt hjärta.

♥