Dag 02 - Min första kärlek
2010-11-20 - 14:10:39
Det finns inte så mycket att säga om min första kärlek. Känns som att det är den personen som min blogg har handlat om dom senaste månaderna.
Jag var 16 år när jag blev riktigt kär för första gången. Vi träffades på en hockeymatch i Löfbergs Lila arena i mars i år, 22 mars för att vara exakt. Gemensamma vänner fick oss att lära känna varandra. Börja träffas och helt plötsligt var jag kär.
12 juni blev datumet som blev "vårat". Åh jag trodde jag var den lyckligaste människan på jorden. Men den här tiden, sedan den 22 mars i år har inte bara gjort mig till den lyckligaste på jorden, utan kanske också den mest sårade, ledsna och trasiga. Jag har aldrig mått så bra, men jag har heller aldrig mått så dåligt.
I slutet på juli tog det slut, men då visste jag inte att det förhållandet skulle förfölja mig så länge som det ändå har gjort. Det är först nu jag har börjat komma över min första riktiga kärlek.
Tiden efter att vårat förhållande tog slut har varit kanske den värsta i mitt liv. Att veta, innerst inne, att man egentligen inte förtjänar så mycket skit, men samtidigt lever med tanken på att man aldrig kommer få någon som är bättre än honom, att det kanske är värt att må lite dåligt bara jag får ha honom hos mig. Att få höra från folk runt omkring en vilken idiot han är har fått mig att försvara honom, även fast jag vet att han har skadat mig något enormt.
Även om jag vill så kommer jag aldrig glömma den personen som jag sagt; jag älskar dig till, för då kom det ifrån hjärtat, det var äkta. Lika äkta som det han sa till mig.
Jag var 16 år när jag blev riktigt kär för första gången. Vi träffades på en hockeymatch i Löfbergs Lila arena i mars i år, 22 mars för att vara exakt. Gemensamma vänner fick oss att lära känna varandra. Börja träffas och helt plötsligt var jag kär.
12 juni blev datumet som blev "vårat". Åh jag trodde jag var den lyckligaste människan på jorden. Men den här tiden, sedan den 22 mars i år har inte bara gjort mig till den lyckligaste på jorden, utan kanske också den mest sårade, ledsna och trasiga. Jag har aldrig mått så bra, men jag har heller aldrig mått så dåligt.
I slutet på juli tog det slut, men då visste jag inte att det förhållandet skulle förfölja mig så länge som det ändå har gjort. Det är först nu jag har börjat komma över min första riktiga kärlek.
Tiden efter att vårat förhållande tog slut har varit kanske den värsta i mitt liv. Att veta, innerst inne, att man egentligen inte förtjänar så mycket skit, men samtidigt lever med tanken på att man aldrig kommer få någon som är bättre än honom, att det kanske är värt att må lite dåligt bara jag får ha honom hos mig. Att få höra från folk runt omkring en vilken idiot han är har fått mig att försvara honom, även fast jag vet att han har skadat mig något enormt.
Även om jag vill så kommer jag aldrig glömma den personen som jag sagt; jag älskar dig till, för då kom det ifrån hjärtat, det var äkta. Lika äkta som det han sa till mig.
