.

En han. Killen som gör mig till en fnittrig och pirrig 14-åring. Killen som vunnit hela mitt hjärta. Och som flyttar till Australien om en månad. Du. Som jag sa, "Ibland önskar jag att vi inte ens träffats, så jag hade sluppit känna såhär". Jag kan lägga till en till sak på min lista, jag vet hur det känns att säga hejdå till personen som äger ens hjärta och som flyttar till andra sidan jorden. En liten del av mig förstår. En liten del av mig räknar med att han aldrig kommer att komma tillbaka, även om han säger det. Ett år är en lång tid. Och jag säger att jag ska minnas föralltid, att jag alltid kommer vänta, fast jag i hemlighet varje dag kommer tvingas jobba för att glömma, att gå vidare, för att inte bli totalt krossad, för att inte hjärtat ska gå mitt itu av saknad.

 

- Ödet, sa han. Är det meningen så kommer det visa sig. Vi får göra det bästa av det. Leva våra liv som vanligt tills vi ses igen.

Ödet, tänker jag. Den där grå, jobbiga klumpen man aldrig orkar vänta på men som man ständigt försöker tro på. Och som varje gång kör mig rätt ner i skiten. "Haha, gick du på det igen?" skrattar ödet och pekar när jag ligger där igen, misshandlad av förväntningar som går i kras.

- Ja, svarar jag. Ödet. 

Ödet är min största ovän. Ni vet den där mobbaren som alla är rädda för, jag är räddast av alla. Jag är den som alltid blir fälld i korridoren framför alla skolkamrater, som får sudd i nacken på lektionerna och som får däcken sönderskurna på min cykel.

  Killen som har mitt hjärta ber mig att tro på ödet. Det är som att be om att bli mobbad, misshandlad, stukad. Lite sårad. Lite ledsen. Men det går över. Det gör det alltid. Plåster på såren och upp igen.

- Jag skulle aldrig såra dig Josefin.

Aldrig såra.

Om det vore så enkelt.

Om du visste hur mycket det sårar. Fast du inte menar.

  Men du kommer alltid ha en liten del av mig. Oavsett hur långt du reser.

Oavsett om du aldrig mer kommer tillbaka. Så kommer jag alltid att vänta på dig.