.

Jag vet hur det känns att gråta så man inte får luft, jag vet hur det känns att inte gråta, men ändå inte få luft. Jag vet hur det känns att titta sig i spegeln och inte känna igen ett likblekt ansikte som tittar tillbaka. Jag vet hur det känns att inte orka, att vilja ge upp. Jag vet hur det känns att skaka fast man inte fryser och jag vet hur det känns att inte vilja vakna på morgonen. Jag vet hur det känns att inte orka träffa någon och jag vet vad det innebär att inte visa för någon annan hur jag mår. Jag vet hur det känns att vara konstant trött, jag vet hur det känns att sova dygnet runt och jag vet hur det känns när man inte ätit på flera dagar. Jag vet hur det känns att bli sårad, jag vet hur det känns när man blir besviken. Jag vet hur det känns att hamna i kläm. Jag vet hur det känns att inte känna sig behövd. Jag vet hur det känns att bli bortglömd. Jag vet hur det känns när en känslokall människa ringer från dolt nummer för att berätta "Vi är ledsna, men vi kan inte erbjuda dig någon hjälp". Jag vet hur det känns att vara ensam, både när man vill vara det, och när man inte vill vara det. Jag vet hur det känns att trampa mig själv i hälarna i min lilla lägenhet, jag vet vad det innebär att bli så rastlös att man börjar gråta. Jag vet hur det känns att inte orka vara en vän, jag vet hur det känns att inte orka vara glad. Jag vet hur det känns att tvingas svika sin bästa vän för att själv orka. Jag vet hur det känns när folk talar bakom ens rygg, jag vet hur det känns att få "dom där" blickarna. 

 

Jag vet, tro mig. Och för varje steg jag tar önskar jag att jag inte hade behövt veta. Jag ska inte behöva veta hur allt känns. Jag ska inte vara 19 år och känt allt. Det ska inte vara så.

 

Men jag vet inte hur det känns att bli sedd.

Jag vet inte hur det känns att få hjälp.

Jag vet inte hur det känns att bli tagen på allvar,

bli förstådd,

bli tröstad.

Men jag klandrar heller inte någon.

Jag vill inte lägga skuld på någon. För det finns ingen som kan ta på sig skulden. Det är ingens fel. Den enda personen som ska ha skuld är så långt bort från min bekantskap som man bara kan bli. Han är borta. Han dog för mig för över ett år sedan. Trots det så ser jag honom ibland. Det är då luften i mig tar slut. Det är då jag vill sjunka genom jorden. Det är då jag önskar jag sluppit vara 16 år och kär för första gången.

 

Jag skriver.

I hopp om att en liten del av ångesten kanske stannar här.