.

För snart en vecka sedan gick en, för mig självklar, person ur tiden. Killen som för mig skulle vara det självklara alternativet vid framtida regeringsval, killen som sken upp som en sol när vi möttes på stan, killen som spontant kommer fram och sätter sig brevid mig på busstationen trots att jag inte uppfattat hans närvaro, killen som fick mig att skratta så jag grät den där dagen på Liseberg för exakt två år sedan när jag själv hade det jobbigt, killen som var med i gruppen som fick mig att le, killen som tröstade, killen som förstod, killen som stöttade och pushade, killen som var genomgod, killen som var djupt engagerad i människor som hade det sämre.

 

Kenny.

 

Det är så svårt för mig att förstå. Efter en vecka av festivalande har jag inte hunnit känna efter. Men nu, när lugnet lagt sig i min lägenhet, när ensamheten kryper närmare, så tänker jag på dig. Det är så svårt att acceptera att världsförbättraren Kenny inte längre finns kvar. Vem ska nu ta hand om Värmland och våra ungdomar, så som du gjorde?

 

Hur lång tid det än kommer att gå från den där hemska natten då jag fick nyheten kommer jag föralltid minnas dagen vi fem spenderade på Liseberg för två år sedan. Fullproppad bil och en skiva i stereon som vi tillsammans satt ihop. Galna upptåg, karuseller, damen med fågelbajs på ryggen, hemresan, Bart. Hur jag skrattade så musklerna i ansiktet fick kramp, tårarna sprutade och magen skrek av smärta. Hur otroligt lycklig jag var att få komma ifrån mitt eget helvette för en stund, att få skratta och glömma allt, bara för några timmar. Minns hur jag skämdes för att vara jag, minns hur jag skämdes för att jag då hade en pojkvän som ständigt förföljde mig, ringde, smsade, och som stod utanför mitt hus och väntade när jag fått skjuts hem efter vår lilla trip. Hur tom jag kände mig när jag såg din bil försvinna runt hörnet.

 

Allt positivt i dig är kopplat till allt negativt i mig. Du, Alex och Tino räddade mig för en dag. En ledsen Josefin blev en glad Josefin, tack vare dig.

 

En kille på 21 fagra år. Det var inte såhär det skulle sluta, eller hur? Jag kommer alltid minnas den dagen du fick mig att skratta så jag grät. Idag gråtar Värmland och Sverige för att du fattas. Jag och hela världen vet att du hade så mycket att ge, även om du gett mer än många andra 21-åringar gjort. Se till att bli the president of heaven nu. Spara en plats och en valsedel åt mig. Jag kommer aldrig att glömma dig Kenny. Du kommer va min hjälte till mitt sista andetag.

 

Så nära men ändå så långt borta.

Vila i frid. ♥