borta på hemmaplan
2012-07-30 - 20:12:26
Är äntligen hemma hos mamma och pappa i Alunda. Har inte varit här sedan påsk och det har hänt så otroligt mycket i den här lilla byn sedan jag var hemma sist. Svårt att tro att det kan ske förändringar här, men det har det gjort måste jag säga!
Så många vänner jag inte sett på en evighet, grannar, kassörskor på ICA, katten. Så många ansikten jag saknat. Jag har 10 dagar på mig. 10 dagar att göra allt det där mitt hjärta önskar. 10 dagar att bara njuta utav. Att få längta lite efter Karlstad, att få byta miljö. Behöver det verkligen just nu.
jag blir hellre ensam än lycklig med någon annan
2012-07-21 - 00:19:13
En han. Killen som gör mig till en fnittrig och pirrig 14-åring. Killen som vunnit hela mitt hjärta. Och som flyttar till Australien om en månad. Du. Som jag sa, "Ibland önskar jag att vi inte ens träffats, så jag hade sluppit känna såhär". Jag kan lägga till en till sak på min lista, jag vet hur det känns att säga hejdå till personen som äger ens hjärta och som flyttar till andra sidan jorden. En liten del av mig förstår. En liten del av mig räknar med att han aldrig kommer att komma tillbaka, även om han säger det. Ett år är en lång tid. Och jag säger att jag ska minnas föralltid, att jag alltid kommer vänta, fast jag i hemlighet varje dag kommer tvingas jobba för att glömma, att gå vidare, för att inte bli totalt krossad, för att inte hjärtat ska gå mitt itu av saknad.
- Ödet, sa han. Är det meningen så kommer det visa sig. Vi får göra det bästa av det. Leva våra liv som vanligt tills vi ses igen.
Ödet, tänker jag. Den där grå, jobbiga klumpen man aldrig orkar vänta på men som man ständigt försöker tro på. Och som varje gång kör mig rätt ner i skiten. "Haha, gick du på det igen?" skrattar ödet och pekar när jag ligger där igen, misshandlad av förväntningar som går i kras.
- Ja, svarar jag. Ödet.
Ödet är min största ovän. Ni vet den där mobbaren som alla är rädda för, jag är räddast av alla. Jag är den som alltid blir fälld i korridoren framför alla skolkamrater, som får sudd i nacken på lektionerna och som får däcken sönderskurna på min cykel.
Killen som har mitt hjärta ber mig att tro på ödet. Det är som att be om att bli mobbad, misshandlad, stukad. Lite sårad. Lite ledsen. Men det går över. Det gör det alltid. Plåster på såren och upp igen.
- Jag skulle aldrig såra dig Josefin.
Aldrig såra.
Om det vore så enkelt.
Om du visste hur mycket det sårar. Fast du inte menar.
Men du kommer alltid ha en liten del av mig. Oavsett hur långt du reser.
Oavsett om du aldrig mer kommer tillbaka. Så kommer jag alltid att vänta på dig.
jag vet hur det känns
2012-07-21 - 00:03:35
Jag vet hur det känns att gråta så man inte får luft, jag vet hur det känns att inte gråta, men ändå inte få luft. Jag vet hur det känns att titta sig i spegeln och inte känna igen ett likblekt ansikte som tittar tillbaka. Jag vet hur det känns att inte orka, att vilja ge upp. Jag vet hur det känns att skaka fast man inte fryser och jag vet hur det känns att inte vilja vakna på morgonen. Jag vet hur det känns att inte orka träffa någon och jag vet vad det innebär att inte visa för någon annan hur jag mår. Jag vet hur det känns att vara konstant trött, jag vet hur det känns att sova dygnet runt och jag vet hur det känns när man inte ätit på flera dagar. Jag vet hur det känns att bli sårad, jag vet hur det känns när man blir besviken. Jag vet hur det känns att hamna i kläm. Jag vet hur det känns att inte känna sig behövd. Jag vet hur det känns att bli bortglömd. Jag vet hur det känns när en känslokall människa ringer från dolt nummer för att berätta "Vi är ledsna, men vi kan inte erbjuda dig någon hjälp". Jag vet hur det känns att vara ensam, både när man vill vara det, och när man inte vill vara det. Jag vet hur det känns att trampa mig själv i hälarna i min lilla lägenhet, jag vet vad det innebär att bli så rastlös att man börjar gråta. Jag vet hur det känns att inte orka vara en vän, jag vet hur det känns att inte orka vara glad. Jag vet hur det känns att tvingas svika sin bästa vän för att själv orka. Jag vet hur det känns när folk talar bakom ens rygg, jag vet hur det känns att få "dom där" blickarna.
Jag vet, tro mig. Och för varje steg jag tar önskar jag att jag inte hade behövt veta. Jag ska inte behöva veta hur allt känns. Jag ska inte vara 19 år och känt allt. Det ska inte vara så.
Men jag vet inte hur det känns att bli sedd.
Jag vet inte hur det känns att få hjälp.
Jag vet inte hur det känns att bli tagen på allvar,
bli förstådd,
bli tröstad.
Men jag klandrar heller inte någon.
Jag vill inte lägga skuld på någon. För det finns ingen som kan ta på sig skulden. Det är ingens fel. Den enda personen som ska ha skuld är så långt bort från min bekantskap som man bara kan bli. Han är borta. Han dog för mig för över ett år sedan. Trots det så ser jag honom ibland. Det är då luften i mig tar slut. Det är då jag vill sjunka genom jorden. Det är då jag önskar jag sluppit vara 16 år och kär för första gången.
Jag skriver.
I hopp om att en liten del av ångesten kanske stannar här.
livet stannar aldrig upp
2012-07-10 - 22:17:37
Ja, som vanligt har livet gått i ett sedan jag senast skrev en uppdatering om vardagen. Har precis avverkat två veckor av festivaler (Peace and love och Putte i Parken) som blev väldigt lyckade båda två. Fick träffa Jeff och Mathias i Borlänge, som jag träffade i Ayia Napa. Vi gick på en del konserter tillsammans på Peace och hade hur trevligt som helst, riktigt snälla och roliga killar. Jag och Alex (och Mathias) fick sova hemma hos Jeff i två nätter (som bor i Borlänge), tack Gud för det. Jag hatar verkligen att bo i tält. På så sätt har det varit rena semestern på PiP, eftersom jag bor bara några minuters promenad från området där festivalen va.
Denna vecka har jag sett fram emot ganska länge. En hel vecka då jag inte har något planerat. Har inte ett jobbpass förens på måndag, då drar jag igång med ett 12-timmars pass, känns stadigt. Så skönt att vara ledig ett tag och bara ta det lungt, har varit så stressigt från tre veckor innan studenten fram tills typ idag. Så det är otroligt skönt och lugnt nu, bara få andas och vara ett tag. Längtar hem till mamma och pappa och Uppsala väldigt mycket, inte varit där sedan påsk, men känner att jag inte har tid, trots att jag är ledig nu. Hoppas det kommer en till "lugn" vecka framöver som jag kan spendera i östsverige!
Imorgon kommer Therese in till stan, ska följa med henne ut och shoppa och vara smakråd. Längesen vi umgicks, har saknat henne massor. Även om det är skönt att få vara själv hemma i lägenheten och inte göra någonting så är det bra att komma ut och få tänka på annat ett tag, jag måste, annars kryper jag på väggarna här hemma.
Nu ska jag fortsätta glo på Andra Avenyn (nostalgiiiiii) tills jag somnar. Vilket förhoppningsvis är ganska snart. Puss!
när sanden rinner ur timglaset alldeles för fort
2012-07-08 - 23:08:50
För snart en vecka sedan gick en, för mig självklar, person ur tiden. Killen som för mig skulle vara det självklara alternativet vid framtida regeringsval, killen som sken upp som en sol när vi möttes på stan, killen som spontant kommer fram och sätter sig brevid mig på busstationen trots att jag inte uppfattat hans närvaro, killen som fick mig att skratta så jag grät den där dagen på Liseberg för exakt två år sedan när jag själv hade det jobbigt, killen som var med i gruppen som fick mig att le, killen som tröstade, killen som förstod, killen som stöttade och pushade, killen som var genomgod, killen som var djupt engagerad i människor som hade det sämre.
Kenny.
Det är så svårt för mig att förstå. Efter en vecka av festivalande har jag inte hunnit känna efter. Men nu, när lugnet lagt sig i min lägenhet, när ensamheten kryper närmare, så tänker jag på dig. Det är så svårt att acceptera att världsförbättraren Kenny inte längre finns kvar. Vem ska nu ta hand om Värmland och våra ungdomar, så som du gjorde?
Hur lång tid det än kommer att gå från den där hemska natten då jag fick nyheten kommer jag föralltid minnas dagen vi fem spenderade på Liseberg för två år sedan. Fullproppad bil och en skiva i stereon som vi tillsammans satt ihop. Galna upptåg, karuseller, damen med fågelbajs på ryggen, hemresan, Bart. Hur jag skrattade så musklerna i ansiktet fick kramp, tårarna sprutade och magen skrek av smärta. Hur otroligt lycklig jag var att få komma ifrån mitt eget helvette för en stund, att få skratta och glömma allt, bara för några timmar. Minns hur jag skämdes för att vara jag, minns hur jag skämdes för att jag då hade en pojkvän som ständigt förföljde mig, ringde, smsade, och som stod utanför mitt hus och väntade när jag fått skjuts hem efter vår lilla trip. Hur tom jag kände mig när jag såg din bil försvinna runt hörnet.
Allt positivt i dig är kopplat till allt negativt i mig. Du, Alex och Tino räddade mig för en dag. En ledsen Josefin blev en glad Josefin, tack vare dig.
En kille på 21 fagra år. Det var inte såhär det skulle sluta, eller hur? Jag kommer alltid minnas den dagen du fick mig att skratta så jag grät. Idag gråtar Värmland och Sverige för att du fattas. Jag och hela världen vet att du hade så mycket att ge, även om du gett mer än många andra 21-åringar gjort. Se till att bli the president of heaven nu. Spara en plats och en valsedel åt mig. Jag kommer aldrig att glömma dig Kenny. Du kommer va min hjälte till mitt sista andetag.
Så nära men ändå så långt borta.
Vila i frid. ♥
Herrejäääävlar vad tiden springer ifrån mig
2012-06-25 - 00:16:25
Det var länge sen man bloggade när dom TILL OCH MED hunnit göra om hela jävla blogg.se med ny layout. Tack för den...
Det har hänt sjukt mycket den senaste tiden. Tiden efter studenten. Känns knappt som det hänt eftersom så mycket annat kommit och trängt undan minnena av studentdagen.
Störst av allt är att jag har fått ett jobb, tack vare min underbara, fantastiska faster Helena. Arbetar med fyra (ibland även en femte) ungdomar som är utvecklingsstörda. Trodde verkligen inte jag skulle palla det rent psykiskt, men fyfan vad jag älskar mitt jobb! Det är bara en av dessa fyra (fem) som har tal och kan röra sig, resterande sitter i rullstolar. Trots att dom inte kan prata så pratar jag med dom, och man lär sig fort vad deras ansiktsuttryck betyder, och när man får ögonkontakt för en sekund, eller ett leende tillbaka så smälter mitt hjärta. Dessa enormt starka ungdomar som egentligen ska få vara ungdomar men som på olika sätt hamnat i en situation där dom inte klarar sig själva, och där jag får vara med och göra deras vardag så bra som möjligt, känns så otroligt meningsfullt och viktigt. Ja, jag känner mig viktig, jag känner mig behövd. Dom behöver mig. Tänker ofta på hur bra jag har det, uppskattar livet lite mer, samtidigt som jag försöker ge dom all min kärlek och vård. Tänker på att det kanske hade varit dom som tagit hand om mig om jag varit i en liknande sits. Det finns så otroligt mycket fördomar om handikappade/utvecklingsstörda, fördomar som jag själv har haft, som vi måste våga prata om. Det får INTE vara tabu, det får inte vara fult att prata om det. Dom är till större delen vanliga människor, som kan känna glädje och sorg, smärta och närhet, kärlek och hat.
Nog med moralpredikning. Vill bara få fram hur otroligt bra jag trivs med dessa ungdomar och med mina arbetskamrater. Hur bra det känns att göra något meningsfullt. Och hur mycket jag kommer sakna dom under dessa två veckor jag kommer vara ifrån dom. "Dom behöver ju mig, jag kan inte lämna dom..."
Imorgon drar jag och Alex till Borlänge för att spendera en vecka på Peace and Love. Vi ska jobba (vi är fattiga och kände inte för att lägga flera tusen på en biljett). Men denna gången ska jag INTE plocka skräp. Ska spendera min vecka i öltältet. Kommer bli aaaaap bra! Hoppas jag får tid till att se alla band jag vill också.
Anledningen till att det inte blivit så mycket blogg är till stor del pga jobbet. Och att "livet kommer emellan". Jag umgås med mina nära och kära i stort sett all min lediga tid, trots att jag bara jobbat i en vecka. Ska försöka bättra mig, använder tumblr en del också (http://www.jossaj.tumblr.com) och givetvis instagram och twitter. Men nu blir det en veckas uppehåll, P&L HERE WE COME!
studenten 2012
2012-06-16 - 21:37:53
Känns så konstigt alltihop. Känns så tomt. Jag vet att studenten ska vara den bästa dagen i ens liv - och det har det VERKLIGEN varit också, tveklöst den bästa dagen i mitt liv, som kommer bli svår att toppa. Men den där ensamheten ligger och skaver bakom min rygg hela tiden. Jag är så medveten om att det är slut nu, ingen trygghet, inget att säkert få komma tillbaka till. Inget jobb. Är rädd att förlora allt och alla.
Utspringet. Vi stod uppe i skolan och öste musik, alla bara skrek. Tillslut kom rektorn och räknade ner. Alla lärare stod på rad utanför dörren för att göra high-fives med alla som sprang ut. Fem, fyra, tre... Tårar. Två, ett, noll. Mer tårar och så var jag ute, utanför dörren. Letade upp alla mina vänner och släktingar och bara skakade och grät. Kunde inte samla mig. Det var en overklig stund. Så jävla overkligt och så otroligt många känslor på samma gång.
Flaket. Som jag sa så många gånger "Här skulle jag kunna stå föralltid". Flaket är det absolut roligaste med hela studenten.
Fick så mycket fina presenter och blommor av alla. Så många lyckoönskningar och jag fick nästan hela släkten att samlas. Det är det bästa jag vet. Alla på ett ställe. Då mår jag som bäst. Att jag även fick hit mina två barndomsvänner Jakob och Ida gav dagen lite extra guldkant.
Kvällen på Nöjesfabriken. Nattklubben fylld av vita mössor och lyckliga människor som kramades och sa grattis till varandra. Aldrig har jag varit så lycklig som jag var i torsdags.
Men jag har aldrig blivit så tömd på energi. Dagen efter skulle jag till Säffle då min kusin tog studenten. Kändes så svårt och jobbigt att veta att den dagen aldrig kommer tillbaka. Och att man har lämnat allt bakom sig. Tomhet är det värsta jag vet.
Ska försöka leva på studentdagen, balen och studentresan så länge jag orkar. Ska försöka hitta kraft i allt roligt jag varit med om dom senaste veckorna. Försöka se det positivt. För jag vill inget hellre än att vara lycklig. Och innerst inne vet jag att jag är det. Det är bara andra känslor som tränger undan allt det bra.
Utspringet. Vi stod uppe i skolan och öste musik, alla bara skrek. Tillslut kom rektorn och räknade ner. Alla lärare stod på rad utanför dörren för att göra high-fives med alla som sprang ut. Fem, fyra, tre... Tårar. Två, ett, noll. Mer tårar och så var jag ute, utanför dörren. Letade upp alla mina vänner och släktingar och bara skakade och grät. Kunde inte samla mig. Det var en overklig stund. Så jävla overkligt och så otroligt många känslor på samma gång.
Flaket. Som jag sa så många gånger "Här skulle jag kunna stå föralltid". Flaket är det absolut roligaste med hela studenten.
Fick så mycket fina presenter och blommor av alla. Så många lyckoönskningar och jag fick nästan hela släkten att samlas. Det är det bästa jag vet. Alla på ett ställe. Då mår jag som bäst. Att jag även fick hit mina två barndomsvänner Jakob och Ida gav dagen lite extra guldkant.
Kvällen på Nöjesfabriken. Nattklubben fylld av vita mössor och lyckliga människor som kramades och sa grattis till varandra. Aldrig har jag varit så lycklig som jag var i torsdags.
Men jag har aldrig blivit så tömd på energi. Dagen efter skulle jag till Säffle då min kusin tog studenten. Kändes så svårt och jobbigt att veta att den dagen aldrig kommer tillbaka. Och att man har lämnat allt bakom sig. Tomhet är det värsta jag vet.
Ska försöka leva på studentdagen, balen och studentresan så länge jag orkar. Ska försöka hitta kraft i allt roligt jag varit med om dom senaste veckorna. Försöka se det positivt. För jag vill inget hellre än att vara lycklig. Och innerst inne vet jag att jag är det. Det är bara andra känslor som tränger undan allt det bra.
Ge mig en famn att somna i. Bara en gång till.
2012-06-11 - 01:24:22
Nätterna är värst. Ovisshet. Ensamhet. Tankar. Känslor. Sånt man inte kan hantera. Det man inte orkar med. Det som kommer ikapp. Trots att man springer.
Springer. Springer fortfarande för mitt liv. Men vet egentligen inte från vad och varför. Springer för att hinna med. Springer för att orka. Springer för att inte behöva stanna och känna efter. Att inte behöva tänka. Kanske känns det lite bättre, och kanske känns det lite lättare. Men på nätterna stannar jag. Då kommer allt ifatt mig.
Det blir för mycket. Det blir för ensamt. Behöver någon som behöver mig. Som kan hålla i mig när jag faller samman på nätterna. Som kan viska att det kommer bli bra. Som kan tala om att det är okej. Det är okej att känna. Det är okej att gråta så man skriker. Det är okej att fly. Det är okej.
Vem står där när min värld faller samman? Vem lägger sig brevid mig och andas min luft? Som torkar mina tårar och suddar ut ensamhet?
att säga hejdå
2012-06-09 - 22:16:37
Sista natten tillsammans. Det hade inte varit speciellt många nätter tillsammans innan heller. Fyra, för att vara exakt. Fyra nätter med dina armar runt mig. Fyra nätter med dig intill och paradiset utanför fönstret. Fyra nätter med dina andetag tätt intill min nacke. Men den sista natten blev speciell. Aldrig har någon hållit i mig så hårt, att du aldrig ville släppa. Att du ville ligga kvar föralltid.
På morgonen kramades i flera minuter, för sista gången. Minns känslan av att vara tömt på energi, att inte orka säga hejdå. "Det här är det värsta jag vet" var allt jag fick ur mig. Han kramade och jag försökte krama tillbaka. Kunde inte. Orkade inte. Är för svag för att göra avslut. Kan det inte bara fortsätta? Kunde vi inte stått kvar så?
"Du får tänka på mig så tänker jag på dig". Allt jag tänker, allt jag säger, allt jag gör. Allt är du. Du behöver inte vara orolig. Du är överallt. Frågan är bara hur länge du ska spöka för mig. Hur länge jag ska behöva känna.
På morgonen kramades i flera minuter, för sista gången. Minns känslan av att vara tömt på energi, att inte orka säga hejdå. "Det här är det värsta jag vet" var allt jag fick ur mig. Han kramade och jag försökte krama tillbaka. Kunde inte. Orkade inte. Är för svag för att göra avslut. Kan det inte bara fortsätta? Kunde vi inte stått kvar så?
"Du får tänka på mig så tänker jag på dig". Allt jag tänker, allt jag säger, allt jag gör. Allt är du. Du behöver inte vara orolig. Du är överallt. Frågan är bara hur länge du ska spöka för mig. Hur länge jag ska behöva känna.
flyga och fara
2012-05-31 - 21:07:11
Sitter på min säng med tusen fjärilar i magen. Min lägenhet ser ut som Bagdad. Jag har tvätt i tvättstugan. Jag har betalat räkningar. Jag packar min resväska.
Kan inte fatta att vi flyger till Ayia Napa imorgon. 17:40 går flyget från Arlanda, ni kan väl tänka lite på mig då. Jag och Maria åker från Karlstad 07:27, i tron om att vi skulle få mycket marginal vid eventuella förseningar. Känns inte så tryggt att tåget från Karlstad-Stockholm som Marias pappa ska åka med är 2½ timme försenat, och igår var alla tåg Stockholm-Arlada inställda. Det gör mig inte mindre nervös. Mår illa på tanken att vi skulle missa flyget.
Känner mig ändå ganska lugn, har inte lika mycker resfeber som jag hade när jag flög till Egypten 2010. Kanske för att jag vet lite vad det handlar om den här gången. Och att jag ska få åka tid med mina två sköningar gör att det hela känns mycket lättare och MYCKET mer spännande, haha. Vad som helst kan hända!
Jag lovar alla mina släktingar som läser detta att jag ska ta det lugnt. Jag ska inte ställa ifrån mig drinken eller ta emot några drinkar från folk jag inte känner. Jag ska inte gå ensam ute och jag ska inte ligga i solen för mycket. Jag lovar. Och om det skulle hända något så bor vi på hotell Anesis, Ayia Napa.
Och idag har jag stressat så jag fått magsår. Gjort klart ALLT i skolan, är klar med gymnasiet och har tömt skåpet och lämnat in skåpnyckeln. Känns tungt, min separationsångest sätter in som en raket i hjärtat. Jag har så svårt för sånt här...
Detta blir förmodligen mitt sista inlägg innan avfärd. Eventuellt kan jag göra något kort inlägg när vi är på Arlanda. Men om det inte blir så, så får ni ha en grym vecka här uppe i Sverige! Puss och kram, karlstadbarn.
Kan inte fatta att vi flyger till Ayia Napa imorgon. 17:40 går flyget från Arlanda, ni kan väl tänka lite på mig då. Jag och Maria åker från Karlstad 07:27, i tron om att vi skulle få mycket marginal vid eventuella förseningar. Känns inte så tryggt att tåget från Karlstad-Stockholm som Marias pappa ska åka med är 2½ timme försenat, och igår var alla tåg Stockholm-Arlada inställda. Det gör mig inte mindre nervös. Mår illa på tanken att vi skulle missa flyget.
Känner mig ändå ganska lugn, har inte lika mycker resfeber som jag hade när jag flög till Egypten 2010. Kanske för att jag vet lite vad det handlar om den här gången. Och att jag ska få åka tid med mina två sköningar gör att det hela känns mycket lättare och MYCKET mer spännande, haha. Vad som helst kan hända!
Jag lovar alla mina släktingar som läser detta att jag ska ta det lugnt. Jag ska inte ställa ifrån mig drinken eller ta emot några drinkar från folk jag inte känner. Jag ska inte gå ensam ute och jag ska inte ligga i solen för mycket. Jag lovar. Och om det skulle hända något så bor vi på hotell Anesis, Ayia Napa.
Och idag har jag stressat så jag fått magsår. Gjort klart ALLT i skolan, är klar med gymnasiet och har tömt skåpet och lämnat in skåpnyckeln. Känns tungt, min separationsångest sätter in som en raket i hjärtat. Jag har så svårt för sånt här...
Detta blir förmodligen mitt sista inlägg innan avfärd. Eventuellt kan jag göra något kort inlägg när vi är på Arlanda. Men om det inte blir så, så får ni ha en grym vecka här uppe i Sverige! Puss och kram, karlstadbarn.
Tjockt äckligt hår
2012-05-28 - 01:13:36
Det här med att tjockt hår ska vara fint. Kan vi prata om det? Varför kan inte mitt pansardörrstjocka hår vara fint? Här har ni frisyren som lever sitt eget liv.
2012
2012-05-27 - 20:57:46
Året då:
- Jag tog studenten.
- Världen skulle gå under.
- Jag reste till Ayia Napa.
Och året Sverige vann Eurovision Song Contest.
Detta året kommer fortsätta vara lika magiskt och annorlunda.
- Världen skulle gå under.
- Jag reste till Ayia Napa.
Och året Sverige vann Eurovision Song Contest.
Detta året kommer fortsätta vara lika magiskt och annorlunda.
ibland.
2012-05-27 - 19:36:46
jag vill veta vad det handlar om.
allt som händer många ha en mening.
allt man tar sig igenom,
allt man viftar bort,
allt man saknar.
varje steg jag tar är svårt att ta.
jag är rädd att varje steg kan vara ett steg i fel riktning.
jag är rädd att ångra mig.
jag är rädd att bli sårad.
igen.
jag kommer inte stå ut.
jag kommer inte kunna leva mitt liv,
om jag alltid ska ha det så.
om jag alltid ska vara rädd.
om jag alltid ska analysera ödet.
leta efter en mening.
allt som händer måste hända av en anledning.
allt man står ut med måste ge mig något.
jag vill hitta mig själv men vet inte vart jag ska leta.
jag är för långt bort.
och jag springer fortfarande.
rädd att verkligheten kommer ikapp.
allt som händer många ha en mening.
allt man tar sig igenom,
allt man viftar bort,
allt man saknar.
varje steg jag tar är svårt att ta.
jag är rädd att varje steg kan vara ett steg i fel riktning.
jag är rädd att ångra mig.
jag är rädd att bli sårad.
igen.
jag kommer inte stå ut.
jag kommer inte kunna leva mitt liv,
om jag alltid ska ha det så.
om jag alltid ska vara rädd.
om jag alltid ska analysera ödet.
leta efter en mening.
allt som händer måste hända av en anledning.
allt man står ut med måste ge mig något.
jag vill hitta mig själv men vet inte vart jag ska leta.
jag är för långt bort.
och jag springer fortfarande.
rädd att verkligheten kommer ikapp.
good old days
2012-05-22 - 23:24:48
saknar.
Långhelg
2012-05-20 - 10:54:25
Blir helt förvirrad när jag har haft så många lediga dagar. Ledig torsdag-måndag och spenderar all min lediga tid i Kil. Känns liksom bäst så. Känns bäst att vara där jag vet att människorna står kvar, alltid, oavsett.
Har inte gjort så mycket under tiden. I onsdags körde vi en grillkväll hos Therese. Dom drack cider och vi spelade fotboll i kvällssolen. Och till helgen ska jag också dricka alkohol, för första gången på sju månader.
I fredags var jag och sökte jobb på Biltema i Karlstad. Söker överallt just nu för jag måste verkligen få ett jobb, helst NU DIREKT!
Nu ska jag klä på mig och göra något av den här dagen. Eller kanske sova lite, och smälta frukosten?
Har inte gjort så mycket under tiden. I onsdags körde vi en grillkväll hos Therese. Dom drack cider och vi spelade fotboll i kvällssolen. Och till helgen ska jag också dricka alkohol, för första gången på sju månader.
I fredags var jag och sökte jobb på Biltema i Karlstad. Söker överallt just nu för jag måste verkligen få ett jobb, helst NU DIREKT!
Nu ska jag klä på mig och göra något av den här dagen. Eller kanske sova lite, och smälta frukosten?
jahapp..
2012-05-18 - 00:25:57
Skaffat Tumblr nu också. Är fortfarande i "upplärningsstadiet" men jag gör så gott jag kan. Typ som en blogg, fast kanske lite mer åt twitter-hållet. Jag kommer nog fortsätta här också, med lite längre, vardagliga inlägg. Länk till min Tumblr finns under "Länkar" här på bloggen. Och här: http://jossaj.tumblr.com/
ingen energi
2012-05-12 - 17:32:23
skulle berätta om veckan som varit. men jag ångrade mig. vet inte vad det är med mig. kanske bryr jag mig alldeles för mycket. kanske vet jag mer än jag egentligen bordre veta. kanske lägger jag ner mer energi än vad som är bra för mig.
ska ut ikväll. studentfest. men jag tror jag går och lägger mig istället.
ska ut ikväll. studentfest. men jag tror jag går och lägger mig istället.
idag ligger känslorna på ytan och skaver. dom vill ut
2012-05-10 - 00:22:38
ligger och lyssnar på min bästa spellista. "det bästa av dom bästa". när låten "Utan dina andetag" kommer, och jag är inte redo. brister ut i total gråt. vad är felet? hej känslor jag inte trodde jag bar på.
regnig onsdag
2012-05-09 - 22:19:19
Haft två samhällslektioner idag. Det har regnat. Jag har inte gjort någonting speciellt. Finns inte mycket att berätta om dagen. Fick inbjudningskorten till min och Tobias student som vi ska adressera och skicka iväg imorgon. Ska vara detektiver och leta adresser till alla släktingar.
Sitter och tittar på hockeyn, Sverige-Tyskland. Imorgon är jag ledig. Hoppas det regnar så jag inte behöver gå ut. Känner mig rätt omotiverad till det mesta just nu, av någon konstig anledning. Fick ju faktiskt hem taxfree-katalogen på posten idag. 23 dagar kvar tills vi drar till Ayia Napa. ♥
Sitter och tittar på hockeyn, Sverige-Tyskland. Imorgon är jag ledig. Hoppas det regnar så jag inte behöver gå ut. Känner mig rätt omotiverad till det mesta just nu, av någon konstig anledning. Fick ju faktiskt hem taxfree-katalogen på posten idag. 23 dagar kvar tills vi drar till Ayia Napa. ♥
slappa dagar
2012-05-07 - 23:00:31
Gud va skönt det är med såhär slapp skola. Varit ledig idag men gjort en hel del. Bland annat tvättat och gjort några ärenden i stan, bland annat sökt jobb. Så ringde jag hudmottagningen i Uppsala eftersom jag skulle boka en tid för återbesök eftersom det är dags att avsluta min behandling med roaccutan nu i slutet på maj. Men givetvis fanns det ingen tid förens den 14 juni, vilket är dagen jag tar studenten. Blev ganska irriterad. Hade planerat att avsluta behandligen en vecka innan jag åker till Cypern och kanske bli lite mer "redo" att möta solen, men nu har jag ingen aning om när jag ska sluta. Fick en telefontid 31 maj, så jag vet inte om jag bara ska lägga av att äta medicinen runt den 25:e eller vänta till den 31 maj och se vad läkaren säger. Känns sådär att äta medicin dagen innan jag åker till Cypern eftersom jag redan är känslig för solen i Sverige och har bränt sönder ansiktet en gång. Såååå jävla enormt problem det här är, ni förstår nog inte. Men jag hade planerat allt så jävla väl.
Imorgon drar "vardagen" igång igen. Dags att ta tag i matten nu, så jag hinner klart innan vi drar på studentresa. Bara 25 dagar kvar nu, känns helt sjukt!
Precis kollat klart på Sverige-Danmark och ska nu ta och äta något, för det har jag inte hunnit med idag. Sedan sova.
Ha det fint!
Imorgon drar "vardagen" igång igen. Dags att ta tag i matten nu, så jag hinner klart innan vi drar på studentresa. Bara 25 dagar kvar nu, känns helt sjukt!
Precis kollat klart på Sverige-Danmark och ska nu ta och äta något, för det har jag inte hunnit med idag. Sedan sova.
Ha det fint!
