.

Jag lär mig saker nästan varje dag. Och för varje dag som går så förstår jag mer och mer hur dåligt jag hanterar känslor.

När jag blir arg blir jag så in i helvettes förbannad, skriker, slår och förstör för mig själv. Oftast har jag en bra anledning till att bli sådär riktigt arg, men ibland kan det hända för minsta lilla, att bägaren rinner över. Och då får jag ofta ångra mig efteråt, som nu ungefär...

När jag blir ledsen är jag otröstlig. När jag är missnöjd är jag så jävla missnöjd som någon bara kan vara och hatar mig själv, vill ge upp allt, bara dö. När jag är nöjd får jag ångest och börjar tänka på hur jag ska göra det ännu bättre nästa gång. När jag får ångest slutar det i panik. Och när jag är riktigt jävla lycklig så blir jag passiv, rädd för att förlora, rädd för att bli ledsen.

Det finns inget tillstånd i mig som är idealiskt och perfekt, det finns bara bra och mindre bra tillstånd och känslor. Och det är så svårt att aldrig kunna vara kompis med sina känslor. Leva i nuet. Det är svårt att vara oberäknelig och svårt för mina nära när jag kan få utbrott eller känslosvall.

Varje dag önskar jag att jag var någon annan. Men för varje dag som går inser jag att det är såhär det är. Det är såhär det kommer vara. Alltid.