.

Är i Värmland igen, med blandade känslor. Pappa är här med mig.

Sitter hos farmor och pratar om livet. Studenten. Framtiden. Mig. Berättade för henne att jag sökt universitet i Karlstad, bara i Karlstad. Att det skulle kännas som ett steg tillbaka att flytta tillbaka till Uppsala. Om jag flyttar hem till mamma och pappa kommer jag aldrig att ta mig där ifrån igen.

"Det är bra. Jag förstår dig. Du måste lyssna på dig själv." Sa hon. Jag förstod vad hon menade. Hon om någon vet hur det är, hon om någon vet hur det är att lämna "hemma". Hon om någon vet, som har upplevt finska vinterkriget och lämnat allt hon hade som barn. Hon berättad en gång hur hon förlorade sin älskade docka, sin största trygghet, i flykten till Sverige. Hon vet, hon har också lämnat allt för att börja om, på något bra och fint.

Jag är hemma här. Det bara är så. Hur långt jag än springer så är det här jag vill vara. Om jag någon gång lämnar Värmland så kommer jag alltid att komma tillbaka. Om jag får barn ska dom växa upp här, här i min största trygghet.