Nu är han borta. På ett flyg påväg så långt bort man bara kan komma. Ett år tills han kommer hem. Ett jävla år av saknad.
Helvette vad onödigt. Så jävla typsikt. Jag hoppas all denna saknad kommer göra det värt det när du kommer hem. Att det kan bli som vi vill. Att all denna olycklighet kan vändas till något bra. Försöker tänka på ödet, som du sa. Försöker tänka på hur bra det kommer bli när du kommer tillbaka (medans det i min värld inte ens är säkert att du gör det).
Herreguuud vilken jävla kväll det blev igår. Allt gick inte riktigt enligt planerna men det var intressant ändå, och jag hade JÄVLIGT kul. Fick skjuts från festen hem till Jennifer vid typ halv fem imorse tror jag. Jag bestämde mig för att dra vidare på efterfest men det blev inget med det så jag gick hem istället, vet inte riktigt när jag var hemma men mamma sa något om "Jag hörde när du ramlade in vid halv sju imorse". Vad jag har gjort dom två timmarna från det att vi blev skjutsade från festen och till det att jag kom hem har jag verkligen ingen aning om.
Bakfyllan börjar smyga sig på nu såhär på kvällskvisten, förmodligen pga att vi drack så långt in på natten. Jag är van vid att gå hem och lägga mig kl 2 för då stänger krogen liksom. Ska försöka hitta orken att gå hem till Jennifer och hämta mina saker och snacka lite om gårdagen.
Lägg din hand mot min kind och visa mig vägen. Kommer du ihåg den? Det känns så skönt och komma hem. För när du ser mig, blir du lycklig Om du känner dig ensam, öppna dig då. Dela med dig av känslan, jag kan nog förstå.
I tisdags var jag i Uppsala och träffade min hudläkare. Ett vanligt återbesök bara för att hon ville se hur resultatet blivit efter medicinerna mot aknen. Hon tyckte att resutatet var bra, men jag sa till henne att jag inte var nöjd än. Minns att hon sa "du kommer bli helt slät i hyn" första gången vi träffades, och det har ju jag stenhårt gått och väntat på - men det har inte blivit så. Enligt min läkare är jag färdigbehandlad och att det inte finns mer att göra, fick en salva utskriven som jag ska använda "vid behov".
Det som fortfarande är kvar i ansiktet och stör mig är mestadels ärr. Och det måste man gå till en privat läkarklinik om man vill ha hjälp med. Jag kollade givetvis upp den saken direkt, då det går att behandla ärren med laser. Runt 20 000:- kostar en behandling, men det är de värt. Jag ska åka till Norge och jobba röven av mig så jag kan ta bort dessa jävla ärr en gång för alla!
Nu ska jag gå och lägga mig och titta på en riktig gammal goding. Skitlänge sen jag såg den, hoppas den fortfarande är lika bra som när jag gick i fyran!
Anastasios Soulis, kommer jag alltid vara olyckligt kär i dig?
Jag måste bli bättre på att slänga saker i min mentala papperskorg. Slänga alla jävla känslor åt helvette. Slippa känna. Slippa sakna. Rensa upp och gå vidare. Jag vet att jag måste, men jag vet inte hur jag ska göra det.
Idag har jag träffat Clara. Skrattat och fikat. Pratat om sånt som är jobbigt och sånt som är kul. Det är något med den människan. Hon är liksom.. Hon vet. När hon lyssnar och sedan säger "Men han kommer tillbaka. Alla kommer tillbaka." så är det så. Då kommer det bli så. Hon säger allt jag behöver höra och det är så galet skönt.
Idag har jag också träffat Ida och Jakob. Chillade i Idas lägenhet på kungsgatan i stan, kollade på kvartsfinalen i handboll, vilket slutade med att vi alla tre stod framför tvn och skrek dom sista fem minuterna. Sedan gick vi till Studenternas och såg på bio, nya TinTin filmen, åh jag är så kär i TinTin.
En dag med så mycket skratt. Så mycket känslor. Precis som jag vill att det ska vara. Här finns människorna som förstår mig. Det är nu efter studenten jag förstår vilka människor som verkligen känner mig. Och det finns inga människor som kommer känna mig så väl som dom här i Uppland. Vi känner varandra, dom känner mig, och alla känner mig på olika sätt. Blir sedd från alla vinklar som går. Får tips från alla med olika tidigare erfarenheter. Det blir liksom inte bättre än så.
En dag som denna kan jag gråta för att jag nu, 02:00 på natten, måste börja packa min väska för att jag åker till Karlstad om fem timmar. Själv. Utan mamma och pappa. Efter tre veckor med pappa ständigt runt mig kommer det bli konstigt att komma hem till min tomma lägenhet. Och efter en hel dag av skratt känns det för tidigt att lämna nu. För tidigt för att åka till Karlstad.
Tittar på Andra Avenyn, sett hela serien och har nu kommit till sista avsnittet.
Slås av tanken. Just fan. Det sista avsnittet. Maj 2010. Låg hemma i hans säng tillsammans med honom och tittade på det sista avsnittet. Minns att vi nästan grät, upprörda över att det va just sista avsnittet.
Beat. Drum. I’m gonna lose him, just like water through my hands. Light hits your face and you look at me like I’m a stranger. So far away, but still so near..
And you can blame it on my crazy heart. I got lost, you got torn apart. I wish you would let me hold you. Let me hold you one last time.
If this is over, if this is the end, If you don’t wanna see my face again. Please just let me hold you. Let me hold you, one last time.
gammla minnen som får mig att skratta tills jag gråter
2012-08-01 - 23:17:22
Det finns nog bara en enda person i den här världen som jag har så mycket minnen med. Som jag har spenderat hela min uppväxt med, i med- och motvind, i skratt och grått, i tjafs och vänskap. Från småskolan till idag, och livet ut.
Spenderat kvällen med Jennifer. Och det slutar alltid med att vi sitter och pratar massa gamla minnen från förr. Alla sjuka grejer vi gjort, och hur vi tillsammans fick en jääädrigt kul barndom ihop. Ingen har skrattat och lekt som vi. Imorgon ska jag ägna dagen åt att leta igenom mitt rum, och resten av huset, för att hitta allt som vi gjort under alla år, alla bilder och filmer, låtsaspengar och menyer. Haha, finns så otroligt mycket och jag blev sjukt taggad på en nostalgikväll någon kväll framöver.