and I’m a goddamn fool, but then again so are you
2012-01-14 - 15:53:42
Även fast du i princip inte betyder ett enda jävla dugg för mig, så vill jag att du ska veta att det känns. Känslan av att känna sig så förbannat ospeciell. Känslan av att du kanske gör samma sak med andra, med flera. Om någon skulle fråga mig så skulle jag lyfta huvudet lite och säga "Men jag bryr mig inte", men fan vad jag bryr mig. Jag bryr mig mer än någon kan ana.
När jag var ute och gick förut så funderade jag på när man egentligen blir "mätt", när ska man sluta befinna sig i den här onda cirkeln och bara göra samma misstag hela tiden, i hopp om att det kanske, eventuellt kunde ha slutat i något fint och bra egentligen. Jag undrar när jag ska säga stopp. "Nu får du SLUTA att bete sig såhär Josefin. Du gör dig själv så fruktansvärt illa". Men jag kommer inte sluta. Jag känner mig själv för väl. Och jag känner mina känslor tillräckligt väl för att förstå att det aldrig kommer få ett slut. Jag kommer gå vidare, jag kommer förlåta, och jag kommer göra om samma sak igen. Jag kommer säga att det inte gör något, och åka hem till honom och sova i hans säng ändå. Och det där med att alltid tro så förbannat gott om människor, det kommer jag alltid göra.
"Men sluta bry dig om honom, han är ett svin, han förtjänar ändå inte dig". Det är ord som jag hör, men inte lyssnar på. Vadå, som om jag skulle hitta något som var bättre? Som att jag skulle hitta en människa någon gång som beter sig annorlunda? I min värld finns inga kontraster längre, jag har slutat tro att det finns någon som vill mig väl, som ser något som ingen annan ser, som ser mig. Det finns inga sådana. Alla är precis lika jävliga.
Jag har lärt mig två saker hittils i livet. Det första är att aldrig ge mitt hjärta till någon som missbrukar det. Det andra är att det inte går att släppa det där förbannade hjärtat igen. Det går inte. Det gör för ont. Men viljan finns där. Viljan att någon ska se mig när jag står där på kanten, vifta med armarna, visa att jag är här och att jag är i princip gratis. Jag blir sedd, jag blir bekräftad. Trots detta faller jag ändå, utan någon som tar emot mig. Det är en ekvation som för mig är ganska svår att få ihop, men det går. Det händer. Det är som att hålla fram en knuten hand mot en hund och fråga "Vill du ha godiset?", och hundjäveln viftar på svansen och blir överlycklig, men när handen öppnas är den tom. Lurad.
När jag var ute och gick förut så funderade jag på när man egentligen blir "mätt", när ska man sluta befinna sig i den här onda cirkeln och bara göra samma misstag hela tiden, i hopp om att det kanske, eventuellt kunde ha slutat i något fint och bra egentligen. Jag undrar när jag ska säga stopp. "Nu får du SLUTA att bete sig såhär Josefin. Du gör dig själv så fruktansvärt illa". Men jag kommer inte sluta. Jag känner mig själv för väl. Och jag känner mina känslor tillräckligt väl för att förstå att det aldrig kommer få ett slut. Jag kommer gå vidare, jag kommer förlåta, och jag kommer göra om samma sak igen. Jag kommer säga att det inte gör något, och åka hem till honom och sova i hans säng ändå. Och det där med att alltid tro så förbannat gott om människor, det kommer jag alltid göra.
"Men sluta bry dig om honom, han är ett svin, han förtjänar ändå inte dig". Det är ord som jag hör, men inte lyssnar på. Vadå, som om jag skulle hitta något som var bättre? Som att jag skulle hitta en människa någon gång som beter sig annorlunda? I min värld finns inga kontraster längre, jag har slutat tro att det finns någon som vill mig väl, som ser något som ingen annan ser, som ser mig. Det finns inga sådana. Alla är precis lika jävliga.
Jag har lärt mig två saker hittils i livet. Det första är att aldrig ge mitt hjärta till någon som missbrukar det. Det andra är att det inte går att släppa det där förbannade hjärtat igen. Det går inte. Det gör för ont. Men viljan finns där. Viljan att någon ska se mig när jag står där på kanten, vifta med armarna, visa att jag är här och att jag är i princip gratis. Jag blir sedd, jag blir bekräftad. Trots detta faller jag ändå, utan någon som tar emot mig. Det är en ekvation som för mig är ganska svår att få ihop, men det går. Det händer. Det är som att hålla fram en knuten hand mot en hund och fråga "Vill du ha godiset?", och hundjäveln viftar på svansen och blir överlycklig, men när handen öppnas är den tom. Lurad.
