Glöm inte bort hur viktiga ni är för framtiden!
Rädd för att det inte kommer bli så bra som jag alltid trott i mitt eget huvud, rädd för att förlora den viktiga kontakten med människorna här hemma, rädd för att kanske inte hitta några nya människor att knyta band med. Rädd för att Alunda och Uppsala ska glömma mig, och att jag kommer återvända hit som en främling. Att ingen kommer känna igen mig, att ingen kommer heja på mig, att alla hittar nya vänskaper som är snäppet vassare.
Nu är det tre dagar kvar, och jag kan inte ljuga och säga att det känns bra. Men det känns inte dåligt heller, men det är värst på nätterna. För på nätterna sover jag inte längre, jag tänker. Vrider och vänder, tänker, kanske gråter jag någon gång. Kanske läser jag men har tankarna på helt annat håll. Eller så är jag uppe och vandrar, går fram och tillbaka i mitt flytt-stökiga rum, tittar ut gemom mitt fönster, på min gata som jag gått på alldeles för många gånger.
Det är först nu jag inser hur nära det är.
Jag vet att jag kommer få det bra. Jag kommer få den frid jag behöver, som jag kanske inte har på samma sätt här hemma. Jag kommer kunna träffa mitt efterlängtade lilla kusinbarn som kommer i oktober varenda dag om jag vill. Och jag kommer få chansen att börja om på ruta ett, utan falska rykten och förutfattade meningar. En ny chans att göra intryck på folk. Jag har tre år på mig nu, tre år som kan bestämma hela min framtid.
Det är inte utan tårar i ögonen jag skriver i detta nu, och tittar ut över mitt bombnedslag till rum, skrattar för mig själv för att jag inser hur kass jag är på ordning och reda, haha. Finns det någon sån kurs på gymnasiet kanske?
Vet inte vad som egentligen gör så ont. Känner mig patetisk när jag sitter här och gråter floder över att min dröm har blivit sann. Otacksamt, jag vet.
Livet är ett kort ögonblick mellan två evigheter, ta vara på det där korta ögonblicket! Gör något med det, använd det. Fundera över svårigheter kan ni göra i nästa evighet, ni är mitt i livet, glöm inte det! Ni är viktiga!
Och snälla, glöm mig inte för allt i världen.
Jag kommer inte glömma någon, ingen här kommer lämna mig oberörd.
du kommer aldrig att bli en främling för mig tack vare de förhållande vi har till varrann. jag kommer att komma och hälsa på dig när du får lägenhet, det svär jag min död på.
det är nu jag också fattar detta att vi inte kommer att ses varje dag i skolan och du gör den dära "grejen" på mig i magen så att jag skriker till, det är så hemskt att tänka så som jag gör nu. "nu är det slut". vi måste börja tänka att detta är en början på något nytt. vi båda kommer att kunna följa varrann via bloggarna, men vi får inte glömma bort att ringa också! det är mycket roligar att prata i tele en på msn, det tror jag att vi båda uppskattar mest.
vill att du ska veta att jag alltid kommer att finnas här för dig jossan <3
ofta när man drömmer om något verkar det så perfekt. Sen när drömmen slår in är det inte på samma sätt som man trodde, det finns svårigheter inblandade. Men det är ett tecken på att det är på riktigt och att det är livet.
Du kommer aldrig bli en främling till mig, du kommer alltid vara min älskade josefin. Avstånd är svåra, men man kan övervinna dom. min mobil finns alltid och jag i luren, för vår vänskap, vår relation, kommer egentligen inte ändras, utan omständigheterna runt oss. Och jag lovar, vi ska se till att inga avstånd kan slå vår vänskap, vi är starkare än 10000 mil, och nu kommer får chans att bevisa det<3
