Nu ska jag förklara för er alla varför jag är den tråkiga människa jag är ibland.
2009-08-04 - 21:41:15
Har upptäkt att många reagear på när jag säger ifrån. När jag säger att jag inte orkar saker, att jag inte vill och att jag sover helt kasst om nätterna (detta är ingen form av uppläxning, vill bara att ni ska veta hur det ligger till, mest för min egen skull).
Såhär ligger det till.
Jag lider av separationsångest (en av alla miljoner som gör det). Och jag trodde aldrig det här med min flytt skulle bli på riktigt, nu är det typ 10 dagar tills jag flyttar och jag börjar seriöst bli lite "deprimerad" över att jag kommer lämna allt jag byggt upp här, det känns på riktigt nu. Jag är en av dom lyckligaste som fått som jag velat när det gäller val av gymnasium, och att jag får flytta hem till dom trakterna där folk ser mer än bara utsidan, folk som förstår mig på ett annat vis. Sen jag förlorade min mormor och min mamma blev sjuk direkt efter det har jag känt att ingen riktigt förstått min ångest, min rädsla för att förlora ännu en människa. Ska inte gå speciellt mycket djupare in på det nu, men personerna som står mig nära i släkten jag har i Värmland känner mig utan och innan, och ser på tex. min hållning att något kan vara fel.
Dom senaste dagarna har jag insett att jag nästan aldrig mer kommer ligga i mitt eget rum och försöka sova, i min egen säng mellan mina egna lakan. Jag kommer inte titta ut genom mitt fönster som jag alltid brukar göra. Jag kommer mer sällan stå och titta mig i min egen spegel och inse att mitt hår har ett eget liv. Jag kommer förmodligen aldrig mer spela fotboll vid lekparken, eftersom jag betett mig som ett svin mot dom jag brukade spela med.
Förstår ni ungefär vart jag vill komma? Ja, att jag så gärna vill ta till vara tiden jag har kvar, och i en mer stillsam process försöka lämna alla minnen.
Men självklart vill jag umgås med dom vänner jag har här, och det gör det svårt. Att jag vill vara hemma hos min jobbiga familj som jag knappt kommer träffa, men jag vill ändå vara ute och träffa mina underbara vänner som jag kommer träffa ännu mer sällan. Och då blir det ofta "nej, jag orkar inte" eller "nej, jag sov så dåligt".
Och att jag sover dåligt vet ingen vad det egentligen beror på. Och mina migrän-liknande huvudvärksattacker jag får är det ingen läkare som riktigt orkar bry sig om.
Jag är hemskt ledsen att jag nästan aldrig har någon energi, för jag vet knappt själv varför. Det är inte pga. er som jag nästan alltid drar mig ur, utan pga. mig själv. Och jag önskar jag kunde hantera separationsångest och sorg, men jag har inte lärt mig det än.
Förlåt.
Jag älskar er, och det vet ni ♥
Såhär ligger det till.
Jag lider av separationsångest (en av alla miljoner som gör det). Och jag trodde aldrig det här med min flytt skulle bli på riktigt, nu är det typ 10 dagar tills jag flyttar och jag börjar seriöst bli lite "deprimerad" över att jag kommer lämna allt jag byggt upp här, det känns på riktigt nu. Jag är en av dom lyckligaste som fått som jag velat när det gäller val av gymnasium, och att jag får flytta hem till dom trakterna där folk ser mer än bara utsidan, folk som förstår mig på ett annat vis. Sen jag förlorade min mormor och min mamma blev sjuk direkt efter det har jag känt att ingen riktigt förstått min ångest, min rädsla för att förlora ännu en människa. Ska inte gå speciellt mycket djupare in på det nu, men personerna som står mig nära i släkten jag har i Värmland känner mig utan och innan, och ser på tex. min hållning att något kan vara fel.
Dom senaste dagarna har jag insett att jag nästan aldrig mer kommer ligga i mitt eget rum och försöka sova, i min egen säng mellan mina egna lakan. Jag kommer inte titta ut genom mitt fönster som jag alltid brukar göra. Jag kommer mer sällan stå och titta mig i min egen spegel och inse att mitt hår har ett eget liv. Jag kommer förmodligen aldrig mer spela fotboll vid lekparken, eftersom jag betett mig som ett svin mot dom jag brukade spela med.
Förstår ni ungefär vart jag vill komma? Ja, att jag så gärna vill ta till vara tiden jag har kvar, och i en mer stillsam process försöka lämna alla minnen.
Men självklart vill jag umgås med dom vänner jag har här, och det gör det svårt. Att jag vill vara hemma hos min jobbiga familj som jag knappt kommer träffa, men jag vill ändå vara ute och träffa mina underbara vänner som jag kommer träffa ännu mer sällan. Och då blir det ofta "nej, jag orkar inte" eller "nej, jag sov så dåligt".
Och att jag sover dåligt vet ingen vad det egentligen beror på. Och mina migrän-liknande huvudvärksattacker jag får är det ingen läkare som riktigt orkar bry sig om.
Jag är hemskt ledsen att jag nästan aldrig har någon energi, för jag vet knappt själv varför. Det är inte pga. er som jag nästan alltid drar mig ur, utan pga. mig själv. Och jag önskar jag kunde hantera separationsångest och sorg, men jag har inte lärt mig det än.
Förlåt.
Jag älskar er, och det vet ni ♥
Postat av: clara
man kan aldrig bli bra på att säga hejdå till folk, visst man kan hitta sätt som gör det lättare, men i slutet är det samma hejdå som är lika svårt 1:a gången som 16:e gången. Alla hanterar det på olika sätt, och jag respekterar ditt sätt att göra det på. Om du så inte vill prata med mig under hela flytten så kommer du ändå kunna ringa ett halvår senare när du hittat fotfäste igen. jag står helt enelt bakom dig hela tiden, och jag vet att säga hejdå till folk är en mycket mycket svår sak. jag ger dig all tid du behöver <3
