.

Nu har jag skilts från resten av mina "andra halvor". Och när jag kramade Clara när hon skulle gå på bussen va tårarna nära, när jag kramade Daniel som skulle in och sova var tårarna också nära. Och när jag slutligen kramade Ida så fick jag anstränga mig för att inte gråta. "Ses vi inte imorgon, så ses vi i övermorgon" var det sista jag sa till henne.

Det känns inte lika vemodigt som det gjorde för ett par dagar sen. Jag känner att jag har stöd från folk, att dom faktiskt också tänker anstränga sig för att behålla kontakten, vilket känns tryggt.
Jag har inte packat klart på lååååånga vägar, och imorgon klockan tio ska jag vara klar för start. Detta är slutet, till en början.
Detta är det svåraste jag någonsin gjort, men även det bästa.. (Och flytten kommer resultera i en viss bloggtorka, men ni har mitt nummer).

Och en sak som är säker - är att jag ALDRIG mer kommer flytta. För nu vet jag vad det innebär, det tär otroligt mycket psykiskt.