.

Helt knäckt.

Idag var det bio, I taket lyser stjärnorna. Grät som en barnunge i slutet, mest för att just temat Cancer är extrakänsligt just idag..

---

Just precis, idag är det den 30 januari, ett datum som jag för fyra år sen helst hade sluppit uppleva.
Den 30 januari 2005 försvann du mormor, jag minns den dagen jävligt väl, jag minns den morgonen som om den var igår. När pappa kom in och berättade det för mig, att du hade dött under natten. Jag grät något fruktansvärt, vet du varför jag grät? Jag va förbannad på pappa för att bara för att du hade dött skulle inte han och jag åka till Kungsberget några dagar senare. Sen grät jag för att jag grät, sen kom jag på varför jag borde gråta. Jag fattade verkligen inte, det blev så otroligt jävla mycket, och för fyra år sen fattade jag inte vilket liv du levde och hur du hela tiden svävade mellan liv och död.

Jag minns att du var väldigt ung när du dog, tror inte ens du hade varit 70 år om du levt idag, det är orättvist.
Kommer ihåg alla gångerna jag var med dig på ditt jobb, när du satt på kontoret, och jag satt brevid och målade med bläckpennor som det stog KILS KOMMUN på, minns att jag alltid åt yoghurt när jag var med dig där, med jordgubbssmak.

Jag minns alla gångerna jag lekte i din klädkammare, det var liksom ingen vanlig garderob, mer som ett litet fråd för kläder, helt perfekt för mig att leka att det var mitt lilla hus. När satt jag, och hade rivit ut alla dina fina skor på golvet, åt mariekex och läste böcker, oj vad jag mådde bra då!

Jag minns att vi alltid kallade dig för Barbro-mormor. Vi reagerade antagligen på att många kallade dig för Barbro, och så var du våran mormor, då mixade vi, hahah.
Kommer också ihåg att jag alltid tyckte du va lik Selma Lagerlöf på 20-lappen, "mormor-peng" kallade jag det då.

Jag minns alla dina underbara kakor och bullar! Hur vi kunde sitta i timmar och se på Nikelodeon och äta massa godis och kakor, och glass!
Och vi spelade en massa spel, typ något kinaspel, och Yatzy! Det spelade vi jämt, minns hur roligt det var när du, jag, Simon och Andreas skulle spela, och vi skrev varje persons första bokstav i protokollet, det blev BAJS, det tyckte vi alltid var lika kul, och om Anette var med nån gång så blev det BAJSA. Hahaha, vilket humor vi hade!

Jag minns din läskiga vattensäng! Hur du om och om igen kunde berätta för mig att du hade små fiskar i den, och jag trodde verkligen på det. Antagligen var det pågrund av det jag alltid var lite skeptisk till att sova i den.

Jag saknar så otroligt, det går inte att beskriva vilket stort hål du har lämnat efter dig. När jag sitter här och skriver kommer jag och tänka på PRECIS hur det ser ut när man går in i din hall, klädkammar-dörren till vänster, ditt målar-rum till höger. Fan nu rinner tårarna igen. Jag vill bara skrika rätt ut hur mycket jag saknar dig mormor. Hur mycket jag saknar att se dig frisk och stark, och hur otroligt mycket jag ångrar att jag inte vågade träffa dig när du blev som sjukast. Det skrämde mig något otroligt när du blev så smal, och sa att du skulle tappa håret. Jag visste att du var lessen över det och brukade trösta med att dom ju gjorde så fina peruker nu.
Vet du hur fruktansvärt mycket jag ångrar att jag inte gick på din begravning? Fanfanfanfanfanfanfanfanfan. Det är svårt att beskriva vrede över skriva ord, jag måste få säga det. Det var mest för att jag inte skule klara av att se mamma och pappa gråta, det skulle bli för mycket, men idag asså... Fyfan vilken dålig människa jag är, som aldrig kramade dig sista gången jag hade chansen (inte fan visste jag att det skulle bli sista gången jag orkae träffa dig) och att jag var så jävla feg, jag är en tönt mormor, en riktig jävla tönt är jag.

Jag är lessen över att du aldrig fick se min konfirmation, att du aldrig fått träffa mina nuvarande underbara vänner och höra vårt band, att du aldrig fick se mig utvecklas och få betyg, se mig ta studenten och bli vuxen. Är du stolt över mig? Hade du stöttat mig i mitt val om att flytta?
Det är så otroligt mycket frågor älskade du, som jag ALDRIG kommer få svar på, och det gör otroligt ont.

Cancer började någon stans i din kropp, och spred sig tills du inte hade en kroppsdel som inte var sjuk, förgiftad. Din smala kropp orkade inte, du var bara skinn och ben..
En fråga som jag aldrig heller får svar på är, gjorde det ont? Kändes det bättre att bli död på riktigt? Det kändes nästan som att du var levande död i slutet, din kropp fanns knappt och du var mentalt uppbyggd på mediciner.
Det var så lungt och stillsamt, jag ville inte att du skulle ha några plågor, inte i slutet. När du fick komma hem från sjukhuset och sova hemma en natt, kunde du slappna av, och du vaknade aldrig igen ur din sista vila.
Mår du bra nu?

Jag vet inte vart jag ska ta vägen längre mormor, C:ordet skrämmer mig och det känns som att jag inte har något som jag kan vända mig till, som har upplevt det som jag har gjort, som förstår och vill hjälpa utan att säga "jag vet hur det känns..".
Jag vill försöka leva åt dig, för du ville faktiskt leva, men din jävla sjukdom drog ner dig i skiten, så jävla orättvist.

Vart du än är så vet jag att du ser mig, och jag skulle göra vad som hellst för att få tillbringa en minut till med dig och berätta hur mycket jag älskar dig.
Hoppas du har det fint nu, att du får leva och älska livet, att du fortsätter måla dina vackra tavlor. Du har föralltid förändrat mitt liv, och det är synd att du inte kunde vara kvar ochg fortsätta påverka.
Vi ses i nästa liv, jag är bara inte klar med mitt ännu...

När man bara har minnen kvar,
då gör det ont, på riktigt.
Jag älskar dig mormor <3