Min stackars lilla lillebror
2009-11-30 - 21:32:06
Asså, det har varit en jävla cirkus sen igår...
Det var ju meningen att jag skulle åka hem till Kil igår, med 16:09 tåget från Uppsala. Pappa skulle skjutsa mig så vi åkte till Olandshallen först för att titta på min bror Simons innebandy match. Men vi blev lite försenade, och precis innan vi kommer dit så ringer Jennifer som redan är där: "Hej, vart är ni? Skynda er, Simon har gjort illa sig". Hann inte riktigt fatta vad hon sa men när vi kom in till hallen så låg det helt riktigt någon på planen, men man såg inte vem för det va fullt med folk runt omkring. Pappa går dit direkt men jag sätter mig med Jennifer en stund, blir lite skakis såklart. När dom har lyft av honom från planen och matchen fortsätter så går jag dit. Hans underben hade en märklig färg eftersom dom hade lindat stenhårt runt knäet.
Våran granne som är brandman dyker upp av en slump, och han kan ju den där biten med skador osv. så han bestämmer sig för att vi ska lätta på förbandet på knät. Det är då jag blir rädd för Simon börjar vrida sig av smärta. Man ser hur knät växer, det fylls alltså med blod, och han får bara ondare. Och minst lika ont gjorde det i mig, jag bara stog där, såg på när hans trårar rann och bad dom ringa ambulans och låta honom vara. När han tillslut nästan börjat hyperventilera så ger dom upp, pappa ringer ambulans och jag upptäcker att klockan nästan är 15:40, och dom flesta som läser det här nu vet hur lång tid det tar från Alunda till Uppsala. Mamma fick komma ner till hallen och åka med Simon till sjukhuset, och pappa får köra mig till tåget. Och det blir inte bättre när det går i 70km/h nästan hela vägen (3,5 mil). Missar tåget, inte helt otippat. Lite surt med tre hundra spänn i sjön där emot.
Pappa och jag åker till akuten och väntar på Simon och mamma, sorligt nog så sätter vi oss på fel akutmottagning. Dom kom till barnakuten, och där satt inte vi.
Men när vi väl har tagit oss upp till rätt ställe så är det tre personer inne som tittar på Simons knä. Dom klämmer och drar i benet på honom, verkar inte vara en tillstymmelse till smärta, så jag trodde (precis som doktorn) att det var ett falskt alarm. Men han ville ändå skicka honom på röntgen men han skulle "bli mycket förvånad" om det var något i knät som va trasigt.
Jag körde omkring honom i rullstol, den lyckosten. Här är i väntrummet på röntgen.
Det var ju meningen att jag skulle åka hem till Kil igår, med 16:09 tåget från Uppsala. Pappa skulle skjutsa mig så vi åkte till Olandshallen först för att titta på min bror Simons innebandy match. Men vi blev lite försenade, och precis innan vi kommer dit så ringer Jennifer som redan är där: "Hej, vart är ni? Skynda er, Simon har gjort illa sig". Hann inte riktigt fatta vad hon sa men när vi kom in till hallen så låg det helt riktigt någon på planen, men man såg inte vem för det va fullt med folk runt omkring. Pappa går dit direkt men jag sätter mig med Jennifer en stund, blir lite skakis såklart. När dom har lyft av honom från planen och matchen fortsätter så går jag dit. Hans underben hade en märklig färg eftersom dom hade lindat stenhårt runt knäet.
Våran granne som är brandman dyker upp av en slump, och han kan ju den där biten med skador osv. så han bestämmer sig för att vi ska lätta på förbandet på knät. Det är då jag blir rädd för Simon börjar vrida sig av smärta. Man ser hur knät växer, det fylls alltså med blod, och han får bara ondare. Och minst lika ont gjorde det i mig, jag bara stog där, såg på när hans trårar rann och bad dom ringa ambulans och låta honom vara. När han tillslut nästan börjat hyperventilera så ger dom upp, pappa ringer ambulans och jag upptäcker att klockan nästan är 15:40, och dom flesta som läser det här nu vet hur lång tid det tar från Alunda till Uppsala. Mamma fick komma ner till hallen och åka med Simon till sjukhuset, och pappa får köra mig till tåget. Och det blir inte bättre när det går i 70km/h nästan hela vägen (3,5 mil). Missar tåget, inte helt otippat. Lite surt med tre hundra spänn i sjön där emot.
Pappa och jag åker till akuten och väntar på Simon och mamma, sorligt nog så sätter vi oss på fel akutmottagning. Dom kom till barnakuten, och där satt inte vi.
Men när vi väl har tagit oss upp till rätt ställe så är det tre personer inne som tittar på Simons knä. Dom klämmer och drar i benet på honom, verkar inte vara en tillstymmelse till smärta, så jag trodde (precis som doktorn) att det var ett falskt alarm. Men han ville ändå skicka honom på röntgen men han skulle "bli mycket förvånad" om det var något i knät som va trasigt.
Jag körde omkring honom i rullstol, den lyckosten. Här är i väntrummet på röntgen.
Vi får först komma in och ta typ fyra röntgenplåtar på det skadade knät, sen gå ut i väntrummet igen. Men sen vill dom ta ytterligare två bilder på det hela knät. Och sen ut i väntrummet igen, och sen fick vi gå ner till barnakuten igen. Då var det meningen att dom skulle "sticka hål" vid knäskålen för att få ut blödningen som gjorde knät väldigt svullet.
Ännu mera väntan. Detta är efter röntgen, uppe på barnakuten. Man ser nästan hur svullet det är. Som ni ser så ser han inte speciellt lidande ut.
Imorgon är det skolan.
Och en miljon frågor antar jag..
Ännu mera väntan. Detta är efter röntgen, uppe på barnakuten. Man ser nästan hur svullet det är. Som ni ser så ser han inte speciellt lidande ut.
Sen fick vi komma in till undersökningsrummet. Där det blev uppdukat för tömning av knä. Där och då fick vi även veta att röntgen hade visat en korsbandsskada, till våran och läkarens förvåning. Simon hade ovanligt lite ont för att det skulle vara en sån typ av skada. Det var i alla fall korsbandet som nästan hade slitits lös från sitt fäste i benet, men det satt fortfarande kvar men det hade blivit en spricka, och därav allt blod som gjorde knät väldigt svullet. Fatta hur starkt korsbandet ändå är, att det sliter sönder ben. Hade han varit vuxen så hade inte korsbandet varit lika starkt, och då hade det blivit operation. I detta fallet blev det gips från ljumsken till fotknölarna i fem veckor.
Doktorn lyckades tömma hans lilla lilla knä på över en halv deciliter blod. Otroligt smärtsamt enligt Simon.
Gipsning. Tur att han hade en rolig läkare och sjuksyster. Doktor Hans satte till och med sin tag på låret, ett stort, vitt H.
Doktorn lyckades tömma hans lilla lilla knä på över en halv deciliter blod. Otroligt smärtsamt enligt Simon.
Gipsning. Tur att han hade en rolig läkare och sjuksyster. Doktor Hans satte till och med sin tag på låret, ett stort, vitt H.
Sen var vi klara på sjukhuset. Vi hade ändå otroligt mycket flyt. Vi va där strax före fem, och var hemma tio. Han fick med sig ett par kryckor hem, pappa kallar dom redan för karatepinnarna.
Han får knappt plats med sitt gipsade ben i framsätet. Inte lätt att ta sig varken ut eller in. Han var stark idag och orkade följa mig till tåget, och även gå runt på Gränby en stund. Jag tycker faktiskt att han redan är väldigt duktig på att sköta sig själv.
Färdig gipsad och julfin. Ett smalt ben och ett biffigt!
Han får knappt plats med sitt gipsade ben i framsätet. Inte lätt att ta sig varken ut eller in. Han var stark idag och orkade följa mig till tåget, och även gå runt på Gränby en stund. Jag tycker faktiskt att han redan är väldigt duktig på att sköta sig själv.
Färdig gipsad och julfin. Ett smalt ben och ett biffigt!
Ja, nu är det som det är... Fem veckor framöver. Den stackarn ska in på fredag igen och ta röntgenbilder, gipsa om och ta nya bilder igen. Dom måste gipsa om benet så det blir helt sträckt. Jag som tycker att det redan nu är plågsamt rakt.
Som sagt missade jag mitt tåg igår. Och eftersom jag då inte visste hur det skulle bli med Simon så ville jag avakta innan jag bokade en ny hemresa. Men allt gick ju bra så jag åkte hem med 13:09 tåget. Riktigt plågsamt att åka ifrån pappa och Simon på perongen. När jag åkt en stund så kunde jag inte ens hålla tillbaka tårarna. Det är 35 mil ifrån sin familj som man fattar hur mycket man har tagit dom för givet under alla år. Men nu ville jag verkligen stanna kvar hemma, allt det här med Simon och J.. Åker snart tillbaka igen ändå. Slutar skolan 18 december.
Som sagt missade jag mitt tåg igår. Och eftersom jag då inte visste hur det skulle bli med Simon så ville jag avakta innan jag bokade en ny hemresa. Men allt gick ju bra så jag åkte hem med 13:09 tåget. Riktigt plågsamt att åka ifrån pappa och Simon på perongen. När jag åkt en stund så kunde jag inte ens hålla tillbaka tårarna. Det är 35 mil ifrån sin familj som man fattar hur mycket man har tagit dom för givet under alla år. Men nu ville jag verkligen stanna kvar hemma, allt det här med Simon och J.. Åker snart tillbaka igen ändå. Slutar skolan 18 december.
Imorgon är det skolan.
Och en miljon frågor antar jag..
