Dag 19 – Detta ångrar jag
2010-12-20 - 19:08:28
Oj, jag har nog gjort ganska mycket som jag ångrar, mycket av det jag har ångrat har jag inte berättat för så många. Just för att jag skäms över dom sakerna jag har gjort. Och då pratar jag m sakerna jag har gjort mot mig själv.
Men något som jag kanske aldrig kommer komma över, är att jag aldrig sa ordentligt "hejdå" till min mormor. Det sista jag såg av henne var när hon gick ner för trappan här där jag bor nu, på julafton 2004. Hon fick hjälp att gå eftersom hon var så svag (hon var svårt sjuk i cancer). Minns att min pappa sa "men gå och ge mormor en kram nu!" men jag ville inte, jag vågade inte ta i henne, för tänk om hon gick sönder. Men inte fan kunde jag veta att det var sista gången jag såg henne, kanske var det just det pappa visste, när han uppmanade mig att ge henne en kram. Eftersom jag fortfarande bodde hemma med mamma och pappa i Uppsala då så fanns det ingen möjlighet för mig att va hos henne när jag ville, jag åkte tillbaka till Uppsala ett par dagar efter jul.
Även om mormor blev "rejält" illa däran en gång efter jul, såpass att vi fick åka akut till Karlstad där hon låg på sjukhus, för att läkarna trodde att det bara var timmar kvar för henne, så vågade jag inte träffa henne då heller. Men hon blev bättre, vi åkte tillbaka till Uppsala och mormor fick åka hem till Kil. Jag pustade ut, tänkte att "jag hinner krama henne nästa jul istället".
Den 30 januari 2005 dog min mormor i sin lägenhet, här i Kil. Jag gick inte på hennes minnesstund, eller hennes begravning. Fyfan vad jag ångrar det.
Detta är något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Även om det hade gjort ont att se mormor sjuk, så hade det kännts betydligt bättre idag om jag hade tvingat mig själv att träffa henne då. Men det var ett misstag jag gjorde, ett misstag som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer kunna åtgärda. Aldrig.
♥
Men något som jag kanske aldrig kommer komma över, är att jag aldrig sa ordentligt "hejdå" till min mormor. Det sista jag såg av henne var när hon gick ner för trappan här där jag bor nu, på julafton 2004. Hon fick hjälp att gå eftersom hon var så svag (hon var svårt sjuk i cancer). Minns att min pappa sa "men gå och ge mormor en kram nu!" men jag ville inte, jag vågade inte ta i henne, för tänk om hon gick sönder. Men inte fan kunde jag veta att det var sista gången jag såg henne, kanske var det just det pappa visste, när han uppmanade mig att ge henne en kram. Eftersom jag fortfarande bodde hemma med mamma och pappa i Uppsala då så fanns det ingen möjlighet för mig att va hos henne när jag ville, jag åkte tillbaka till Uppsala ett par dagar efter jul.
Även om mormor blev "rejält" illa däran en gång efter jul, såpass att vi fick åka akut till Karlstad där hon låg på sjukhus, för att läkarna trodde att det bara var timmar kvar för henne, så vågade jag inte träffa henne då heller. Men hon blev bättre, vi åkte tillbaka till Uppsala och mormor fick åka hem till Kil. Jag pustade ut, tänkte att "jag hinner krama henne nästa jul istället".
Den 30 januari 2005 dog min mormor i sin lägenhet, här i Kil. Jag gick inte på hennes minnesstund, eller hennes begravning. Fyfan vad jag ångrar det.
Detta är något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Även om det hade gjort ont att se mormor sjuk, så hade det kännts betydligt bättre idag om jag hade tvingat mig själv att träffa henne då. Men det var ett misstag jag gjorde, ett misstag som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer kunna åtgärda. Aldrig.
♥
