.

Jag gjorde mitt livs första flygresa den 9 december i år. Jag minns så väl hur nervös jag var när vi satt och åt frukost och såg ut på alla flygplan på Arlanda den morgonen, och hur jag vek mig dubbelt i rulltrappan för att jag hade så ont i magen av nervositet. Hur jag gick in i mig själv när vi satt och väntade på att få gå på planet, och fick beskedet att det kunde bli upp till en timmes försening. Men jag kunde inte sluta le när vi väl gick i den där gången, emot planet. Och när motorerna började gå, och planet rullade ut, jag lutade huvudet bakåt, blundade och fokuserade på att inte bli överdrivet stressad av situationen. Men jag klarade inte av att blunda, nyfikenheten tog över rädslan, och det är jag så otroligt glad över. Jag var inte rädd, jag trodde bara att jag var det.
Det var en helt enorm upplevelse att flyga, så suspekt att vara en mil ovanför marken och påväg till ett annat land.

Satt och väntade på resans höjdpunkt, maten! Var så nyfiken på vad det skulle innehålla, och när vi väl fick maten var allt så litet och gulligt. Tyckte nästan det var mysigt att sitta och äta den där halväckliga maten och titta ut över okända land, berg och hav.

Jag är glad att jag inte blev skrämd under den första flygresan, jag känner att jag inte har några problem med att flyga. Vissa har ju oturen att bli ordentligt avskräckta och aldrig mer vill flyga.