.

Har under resan till Egypten filosoferat en del, fick tid till att tänka igenom saker. Och dessutom skrev jag ner det:

Jag har länge undrat vart den där osynliga gränsen går, innan man blir mätt. Mätt på allt en människa utsätter dig för känslomässigt. Allt som han sa, allt som han gjorde, att han fick dig att tro.

Man offrar så mycket, man tillåter någon tömma dig på energi. I allt du tänker finns han, hur gärna du än vill så kan du inte trycka undan honom. Den denomen han har blivit är nästan omöjlig att bli av med, du är ensam mot den demonen, han styr dig.

Det handlar om rädslan att bli ensam kvar bland alla runt omkring. Att bli ensam med blickar som säger "det blir bättre om ett tag, det är sådär det är att gå vidare". Men tro fan inget annat än att jag mest i hela världen vill att det ska bli bra. Tror ni inte att man skämms över att man har tillåt sig själv bli behandlad som skit? Att tappa kontrollen, att bli blind och manipulerad av en sån människa som han var, och fortfarande är.
Jag har släppt honom nu, jag har fått chansen att inse vad han gjort mot mig. Men det stoppar honom inte från att höra av sig, och han älskar att ta upp det där gamla, och lägga skuld på mig. Och där någonstans blev jag nog mätt. Jag orkar inte bli påmind, det gör bara ont. Jag får jobba emot den där demonen varje dag, jag är starkare än honom snart, jag kommer vinna. Den dagen jag är tillräckligt stark ska jag slänga armbandet, bränna breven och radera honom från Facebook. När det har hänt har jag vunnit, den dagen vet han att jag är starkare. Jag kommer nog aldrig bli hel, människor som han har förmågan att prägla någons liv så mycket att det har blivit en period i livet som helt enkelt inte går att bearbeta totalt. Jag vet att jag heller inte kommer gå oskyldig ur det hela, men jag vill inte fastna här. Jag vill se tillbaka på det som varit, och inte stanna i stormen föralltid.

Det är lätt att sopa allt under mattan, ignorera och spela stark. Men kriget som pågår inombords tycks aldrig ta slut.