.

Olycklig kärlek är ju en jävla fitta.

Och att vara olyckligt kär i någon som inte är det i dig är den ensammaste känslan i världen. Det är som varje gång man står och väntar på bussen och det är mörkt ute och slasket piskar i ansiktet, blöter ner skorna och tränger igenom kappan. Det är som varje gång man åker hem själv och det känns som någon river i en. Inte utanpå utan innanför huden, river upp köttet och tränger in igenom blodet, river sönder varenda sena och varenda muskel. Varje stund känns som när någon håller fast ens hand och pressar en cigarett mot den. Magen känns alltid som den gången man blev full första gången och spydde ner ett helt badrum på hemmafesten. Och i huvudet känns det som ständig migrän. Benen viker sig som om någon sparkar på knäna. Händerna darrar på ett sätt som de gör när man är riktigt jävla rädd. Och när man hör om den nya tjejejn är det som ett slag som träffar rakt på näsan så att den spräcks och blodet sprutar. Sen en till. En till. En till.

Sen är man så jävla nerslagen att man ger upp. Slutar be om det, skiter i om slagen fortsätter komma, ramlar ihop och slutar kämpa.

Så är det över. Man börjar läka. Men det är ett helvette av smärta på vägen. Och de där ärren blir ju så jävla fula, men på något vänster ser man charmen i det också tillslut.

- M.F