.

Det är svårt att se slutet på tunneln liksom. Det känns som allt bara växer på en enda stor hög. Jag behöver inte ens längta till sportlovet för jag vet vad jag kommer ägna mig åt. Det förföljer mig dygnet runt, hela tiden, varje dag.
Min hjärna är liksom överfull, jag får inte in nya fakta, för det känns nästan som att det redan är fullt. Jag hör vad folk säger men det fastnar inte.

Skolstressen går ut över allt jag gör. Folk säger att det går över BUT I DON'T FREAKING CARE! Okej? Jag skiter i att det går över, för det är lika mycket skit för det. Det spelar ingen roll hur bra det blir sen, det blir inte bättre för det just nu.

Jag orkar inte längre. Jag orkar inte vara helt knäckt varje dag pga något som avgör mitt liv. Det suger, och det finns så otroligt många som känner igen sig i den känslan. Känslan av att vara ensammast och sämst i världen, känslan att inte få hjälp av någon och känslan av att inte vara sedd. Jag känner mig helt förlamad.

jävlaförbannadeskitliv