Dag 26 – Mina rädslor
2011-01-10 - 20:41:37
Jag tror faktiskt inte jag är rädd för så himla mycket egentligen. Jag har ingen såndär extrem bacillskräck som många har. Jag är ofta också den som får rädda exempelvis mamma ifrån spindlar... Jag känner mig som den som går in i en situation där ingen annan vågar gå in, trots att jag är lite rädd eller äcklad själv. Min mamma går exempelvis inte ut i förådet när det är mörkt, men då gör jag det, trots att det gör lite ont i hjärtat att öppna dörren till det där mörka rummet, där man vet att det finns laddade råttfällor.
MEN! Jag är fruktansvärt rädd för ormar. Något som jag tror min pappa har smittat mig med. För 3-4 år sedan kunde jag kolla på sånna där överlevnadsprogram och liknande på Animal Planet och Discovery och inte ha några som hellst problem när dom stog och slängde med långa, livsfarliga ormar framför sig. Nu ryser jag av bara tanken. Har fruktansvärda erfarenheter utav möten med ormar när jag har haft den här extrema fobin. Drömmer mardrömmar och kan verkligen bli tokig om jag över huvud taget hör någon säga att "det brukar finnas orm här". Var och badade vid en kompis sommarstuga i somras, och dom vet hur ormrädd jag är, vi badade i sjön och först efteråt berättade dom för mig hur mycket orm det var i vattnet.. Jag badade inte mer efter det, jag satte inte min fot på gräsmattan. Satt ihopkrupen i hammocken! (Här kanske en normal bloggare hade lagt ut en bild på en orm, men jag tänker inte googla på det och lägga ut en här, haha.. Jag blir skakis av tanken!)
Något som har gått i vågor är min klaustrofobi, cellskräck. Ibland är jag extremt rädd (ibland utav blotta tanken) för att exempelvis ställa mig i en hiss eller låsa in mig på en offentlig toalett. Men ibland så kan jag kontrollera den där paniken och pusha mig själv till att göra det. Förmodligen beror det på situation.
Jag är lite mörkrädd också, kan knappt sova utan tvn på. Brukar stänga av ljudet eller sänka jättemycket bara för att få ljuset. Mörkerrädslan kanske hänger ihop lite med att jag är lite rädd för fenomenet med andar och sånt.. Usch, så otäckt!
Okej, jag kanske är rädd för ganska mycket. Men ibland känner jag mig som hjälten också, och det får en att växa lite faktiskt!
MEN! Jag är fruktansvärt rädd för ormar. Något som jag tror min pappa har smittat mig med. För 3-4 år sedan kunde jag kolla på sånna där överlevnadsprogram och liknande på Animal Planet och Discovery och inte ha några som hellst problem när dom stog och slängde med långa, livsfarliga ormar framför sig. Nu ryser jag av bara tanken. Har fruktansvärda erfarenheter utav möten med ormar när jag har haft den här extrema fobin. Drömmer mardrömmar och kan verkligen bli tokig om jag över huvud taget hör någon säga att "det brukar finnas orm här". Var och badade vid en kompis sommarstuga i somras, och dom vet hur ormrädd jag är, vi badade i sjön och först efteråt berättade dom för mig hur mycket orm det var i vattnet.. Jag badade inte mer efter det, jag satte inte min fot på gräsmattan. Satt ihopkrupen i hammocken! (Här kanske en normal bloggare hade lagt ut en bild på en orm, men jag tänker inte googla på det och lägga ut en här, haha.. Jag blir skakis av tanken!)
Något som har gått i vågor är min klaustrofobi, cellskräck. Ibland är jag extremt rädd (ibland utav blotta tanken) för att exempelvis ställa mig i en hiss eller låsa in mig på en offentlig toalett. Men ibland så kan jag kontrollera den där paniken och pusha mig själv till att göra det. Förmodligen beror det på situation.
Jag är lite mörkrädd också, kan knappt sova utan tvn på. Brukar stänga av ljudet eller sänka jättemycket bara för att få ljuset. Mörkerrädslan kanske hänger ihop lite med att jag är lite rädd för fenomenet med andar och sånt.. Usch, så otäckt!
Okej, jag kanske är rädd för ganska mycket. Men ibland känner jag mig som hjälten också, och det får en att växa lite faktiskt!
