.

Jag är så mycket starkare nu än jag var för snart ett år sen. Sitter och pratar med min klasskompis Bodil och ju mer jag skriver om allt som varit, ju mer inser jag hur mycket man kan bli tvungen att gå igenom när man är 16 år, och hur mycket det kan stärka, även om det gör ont ibland.

Jag känner mig verkligen som en ny människa. Låter som en klyscha men jag blev så tömd på energi pga en person i mitt liv, jag lät honom ta all kraft jag hade. Men när jag äntligen lyckades slita mig loss, när jag äntligen kunde täppa igen det där hålet som hela tiden har läckt ut den energi som jag behövde själv så har jag istället börjat växa. Jag kan inte längre säga "jag är på noll, jag får börja om" för den tröskeln har jag tagit mig över. Jag har gått vidare, jag är över nollan och jag tänker fortsätta i den riktningen, uppåt. Tack vare choaching från mina fina vänner, speciellt Nina. Jag har lyckats att inse att jag inte behöver en sån människa i mitt liv, jag kan till och med (helt själv) hålla honom på avstånd när han kommer för nära.

Jag har tömt garderoben på gamla kläder, saker som jag förut knappt kunde titta på kan jag lika gärna slänga nu (just för att det inte betyder något längre). Jag har börjat tycka jag är fin i mittbena och min högra örsnibb har numera ett hål som är 8 mm stort, och jag har en piercing i tragus. Jag har lagt undan boken jag alltid skrev i när han gjorde mig ledsen, för jag behöver den inte längre. Jag är inte ledsen längre.

Aldrig någonsin tänker jag släppa in en sån person i mitt liv igen.
Just för att jag har lärt mig av mitt misstag. Nånstans är man väl glad
över att sånt drabbar en, kanske först nu, ett halvår senare.