.

Sitter på bussen till Kil nu. Ska åka och hälsa på morfar för första på väldigt länge. Inte sett honom sen i julas. Känns fruktansvärt konstigt, mår typ illa. Jag har varit med och tömt hans lägenhet, slängt och sorterat. Jag har nästan betraktat honom som död sedan i somras. Det låter brutalt, men så är det. Och jag vet att jag måste träffa honom för att jag inte ska anklaga mig själv för att jag aldrig gjorde det den dagen han inte finns längre. Jag gör det här för min egen skull, för jag vet att morfar inte kommer känna igen mig när jag kommer dit, eller komma ihåg att jag har varit där en kvart efter att jag har gått. Det är så otroligt smärtsamt.