.

Det är kort och gott en titel till en Kent-låt. Sundance kid. Mitt älskade Kent, det kändes ganska naturligt att ha en Kentlåt som titel. Det bandet har präglat stor del av mitt liv, dom har räddat mig från det grå så många gånger. ♥

HÄR har ni låten.


Vi visste allt pojkars övermod
Ett farligt vapen var vår blinda tro
Det var en gång i ett annat liv
Ett annat dom mot ett annat vi och jag

Ammunitionen tog slut till sist
Nu kan ni kalla mig the Sundance Kid
Den fria viljan var vår tonårsdröm
Men vi är bara instinkt bara djur och allt är lögn

Dag 01 - En nytagen bild på dig och 15 intressanta fakta om dig själv
Dag 02 - Meningen bakom ditt blogg namn
Dag 03 - en bild av dig och dina vänner
Dag 04 - en vana som du önskar att du inte har
Dag 05 - en bild av en plats du varit på
Dag 06 - 6 sätt att vinna mitt hjärta.
Dag 07 - en bild på någon / något som har störst inverkan på dig
Dag 08 - Mål på kort sikt för denna månad och varför
Dag 09 - Något du är stolt över de senaste dagarna
Dag 10 - Låtar du lyssnar på när du är glad, ledsen, uttråkad, sur, förbannad
Dag 11 - Varför började du blogga?
Dag 12 - en bild av ditt rum
Dag 13 - Någon du skulle vilja byta liv med för en dag och varför
Dag 14 - Planer / drömmar / mål du har
Dag 15 - smeknamn du har, varför har du dem
Dag 16 - en bild av något som gör dig glad
Dag 17 - Vad gör dig annorlunda än alla andra
Dag 18 - Något du längtar efter mycket
Dag 19 - Vad som finns i din väska
Dag 20 - Din favorit tid på året
Dag 21 - Varför gör du en sånhär "utmaning"?
Dag 22 - en bild på dig förra året och nu, hur har du förändrats sedan dess?
Dag 23 - Vad har du lärt dig denna månad?
Dag 24 - En pinsam bild på dig själv
Dag 25 - Tatueringar/piercingar du vill göra i framtiden.
Dag 26 - Din favoritlåt.

Dags för det sista inlägget för "30-dagars listan", ett sista ögonblick.

Ett ögonblick utav känslan "jag förtjänar att må bra".
Jag kan nog aldrig sluta säga det. Jag känner mig så förbannat stark.

När jag skulle skriva det här sista inlägget i listan så gick jag bakåt och läste dom andra inläggen, och fastnade för "Dag 02 - Min första kärlek". Jag kan själv märka (bara av att se hur jag skriver) att jag mådde betydligt sämre då än vad jag gör idag. Det inlägget är ifrån den 20 november, och idag är det den 23 januari. Det är fantastiskt hur mycket som kan hända på lite mer än två månader.

Den här listan har spritt ut sig under en tid då jag verkligen behövde skriva. Och det känns så bra att läsa den, och se att det faktiskt är möjligt att nå toppen när man står på botten.

Livet är ett kort ögonblick mellan två evigheter. Ibland slutar man leva, men ibland behöver man sluta för att kunna förstå hur viktigt det är att leva medans man kan.

Det är lätt att sväva iväg när det gäller ens ambitioner. I alla fall för min del.

Jag har nästan alltid haft väldigt höga ambitioner, och väldigt höga krav på mig själv. Och om man sätter en sådan press på sig själv, så slår det tillbaka oerhört hårt när det visar sig att man inte kommer nå dom mål man har satt. Jag vill ju bli någon form av läkare, jag har tidigare i den här listan även nämnt varför jag vill bli det. Jag tror alla vet hur  mycket som faktiskt krävs för att bli läkare, och jag har nu börjat inse att jag inte har dom ambitionerna. Det har gjort att jag tycker det känns lite lönlöst att gå det ändå ganska tunga programmet jag valt, naturvetenskap. Allt har börjat kännas så hopplöst (detta är det farliga med för höga ambitioner).

Förutom ambitioner i skolan så strävar jag alltid efter att bli en bättre människa. Jag lär mig saker varje dag, och jag lär mig ständigt av mina misstag. Jag har också börjat leva efter regeln "behandla andra som du själv vill bli behandlad". Jag ställer naturligtvis upp för mina vänner i alla lägen, det är det många som gör. Men jag bemöter även människor jag inte känner på ett annat sätt, jag tror det var något som hände med mig i Egypten. Där ler alla mot alla, och det smittade av sig. Jag ler mot folk jag inte känner, jag är nästan överdrivet trevlig mot tjejerna i kassan på Hemköp och jag hjälper gamla tanter att öppna dörrar på tåget. Jag vet inte vad som har hänt med mig, men jag har märkt att vissa faktiskt ger respons, och då blir man ju lite varm. Tänk vilken varm värld vi kunde ha om alla bara kunde le lite ibland.

Men.. Ambitioner är bra att ha, även om man ibland sätter för höga krav. Ambitioner gör att vi strävar och inte stannar upp.

Jag saknar 9:an, och högstadiet.

Nu i efterhand så förstår man hur bra man faktiskt har haft det, hur otroligt roligt vi har haft tillsammans. Och sista terminen i 9:an är ju knappt att tala om, tror nästintill alla klasser upplever den där oslagbara känslan, man har så sjukt kul tillsammans!

Varje gång jag åker och hälsar på i Alunda, där jag växt upp och gått mina nio år i samma grundskola, med samma människor, så blir man nostalgiskt. Träffar gammla klasskompisar och vi kan faktiskt ärligt säga till varandra "fyfan vad bra vi hade det, jag saknar det så sjukt mycket". Kan nästan bli tårögd, det blir aldrig så bra igen. Nu menar jag verkligen inte att jag har det sämre nu, men det är annorlunda på gymnaiset, man blir mer vuxen, allt blir lite mer allvarligt.

Skulle vilja säga att Egypten är min favoritplats. Men det är ju inte direkt ett ställe man återvänder till lite då och då, och speciellt inte till samma plats och hotell.

Så mitt favoritställe finns nog här i Sverige, och ligger i Dalarna. En liten, liten ort (vet inte ens om det kan kallas för ort) som heter Skattungbyn, utanför Orsa. En vän till farmor och farfar äger en stuga (med gäststuga) där som vi får låna, och brukar fira midsommar där. Och om det är någonstans midsommar ska firas så är det i Dalarna! Ytterst genuint och vacker, passande miljö.

Det bästa med Skattungbyn är tystnaden, det enda som möjligtvis kan höras (förutom dom andra människorna som är där) är något får som bräker eller en bil som kör förbi (som händer typ 3-4 gånger om dagen). Jag blir så lugn av att vara där. Stugan ligger väldigt högt, så man har utsikt över berg och skog flera mil bort. Det är så svårt att beskriva!

Det är i alla fall ett ställe som är väldigt unikt och speciellt, som en fristad, ett ställe att fly till.

Jag tror faktiskt inte jag är rädd för så himla mycket egentligen. Jag har ingen såndär extrem bacillskräck som många har. Jag är ofta också den som får rädda exempelvis mamma ifrån spindlar... Jag känner mig som den som går in i en situation där ingen annan vågar gå in, trots att jag är lite rädd eller äcklad själv. Min mamma går exempelvis inte ut i förådet när det är mörkt, men då gör jag det, trots att det gör lite ont i hjärtat att öppna dörren till det där mörka rummet, där man vet att det finns laddade råttfällor.

MEN! Jag är fruktansvärt rädd för ormar. Något som jag tror min pappa har smittat mig med. För 3-4 år sedan kunde jag kolla på sånna där överlevnadsprogram och liknande på Animal Planet och Discovery och inte ha några som hellst problem när dom stog och slängde med långa, livsfarliga ormar framför sig. Nu ryser jag av bara tanken. Har fruktansvärda erfarenheter utav möten med ormar när jag har haft den här extrema fobin. Drömmer mardrömmar och kan verkligen bli tokig om jag över huvud taget hör någon säga att "det brukar finnas orm här". Var och badade vid en kompis sommarstuga i somras, och dom vet hur ormrädd jag är, vi badade i sjön och först efteråt berättade dom för mig hur mycket orm det var i vattnet.. Jag badade inte mer efter det, jag satte inte min fot på gräsmattan. Satt ihopkrupen i hammocken! (Här kanske en normal bloggare hade lagt ut en bild på en orm, men jag tänker inte googla på det och lägga ut en här, haha.. Jag blir skakis av tanken!)

Något som har gått i vågor är min klaustrofobi, cellskräck. Ibland är jag extremt rädd (ibland utav blotta tanken) för att exempelvis ställa mig i en hiss eller låsa in mig på en offentlig toalett. Men ibland så kan jag kontrollera den där paniken och pusha mig själv till att göra det. Förmodligen beror det på situation.

Jag är lite mörkrädd också, kan knappt sova utan tvn på. Brukar stänga av ljudet eller sänka jättemycket bara för att få ljuset. Mörkerrädslan kanske hänger ihop lite med att jag är lite rädd för fenomenet med andar och sånt.. Usch, så otäckt!

Okej, jag kanske är rädd för ganska mycket. Men ibland känner jag mig som hjälten också, och det får en att växa lite faktiskt!

Allt man gör händer ju för en första gång, nån gång.. Men jag har nog aldrig tänkt på det, förens nu då.

Det finns så många "första" man skulle kunna nämna, men som man ändå inte vill skriva om i detalj här (sånt som exempelvis Nikolina får veta, tycket nästan synd om henne).
Jag minns MYCKET väl min första:

• Skoldag i gymnasiet (hemskt och spännade på samma gång).
• Pojkvän.
• Riktiga fylla.
• Första hockeymatch på Färjestad-stå.
• Första gången jag åt på Subway (vilket inte var speciellt länge sedan).
• Första (och kanske sista) gången jag gjorde hål i örat på mig själv.

Haha, jaa.. Tänker man efter så har ALLT en början.

Det är så olika vad som kan få en att gråta. För ett par månader sedan kunde jag gråta av blotta tanken på mitt ex, medans jag idag kan skratta åt honom (notera ÅT honom).

Men något som man nästan alltid gråter till är sorliga eller riktigt fina filmer. Jag gråter ALLTID till Extreme home makeover. I perioder kan jag gråta över min döda mormor flera dagar i rad, och ibland gråter jag över andras öden.

Jag gråter när jag känner mig ensam. Ofta är det något annat som gör att jag börjar gråta, och när man rycker bort ett plåster så är det liksom inte bara ett hårstrå som följer med.. Så helt plötsligt gråter man av flera olika anledningar. Känner mig ensam i det stora huset jag bor i, så långt bort ifrån min familj. Ensam och oälskad av alla jag träffar. Kan bli en sån där riktigt tragisk Bridget Jones-tjej när jag är ledsen.

När allting känns sådär hopplöst så man skulle kunna sova bort resten av livet, eller när det gör så ont i hjärtat så man vill plocka ut det, så finns det människor där som ofta kan bota den känslan.

Jag mår bättre utav mina vänner, att få prata. Det är det viktigaste för mig, även om jag inte gillar att berätta allt eftersom det ofta blir osammanhängande och fel när man är upprörd, så får man det ur sig! Är det kaos innuti så blir det kaos när man skriver ner det också. Ner med kaoset på ett papper, Facebook eller MSN, släpp ut skiten för annars kommer du bära med dig det som ett jävla skavsår som du river upp hela tiden, ungefär så brukar jag tänka.
Jag låter även mig själv gråta när det är för mycket, jag stänger in mig och GRÅTER och torkar tårarna med handduk eftersom jag vet att tårarna fungerar som en ventil, man känner sig så mycket lättare efteråt.

Mitt kusinbarn Theo kan alltid få mig på bättre humör, åtminstone få mig på andra tankar. Speciellt nu när han har börjat gå omkring, så kan jag jaga honom runt hela huset.. Bygga med klossar och bläddra i böcker och tidningar med honom, bli barn igen för en liten stund, bli som Theo, allt blir så enkelt.

Sist men inte minst, sova! Ofta så kan jobbiga känslor och tankar försvinna över en natt. Jag brukar se en knäppt rolig film eller något innan jag somnar, det får mig att fokusera på något annat även om jag inte skrattar och gör det lite lättare att somna.

Usch, det finns så många saker som upprör mig.. Misär och krig, utanförskap och mobning, väldtäkter och barnmisshandel. Ja listan kan göras hur lång som helst. Men jag ska som vanligt försöka vända mig till mig själv där jag är just nu.

Något som upprör mig är oärlighet. Jag säger inte att jag inte är den personen som kan ljuga ibland, en vit lögn när man verkligen inte har lust med något exempelvis, sagt till farmor att jag har ätit fast jag inte har det bara för att jag inte är hungrig.
Men när lögner går så långt så att det sårar en annan människa på ett extremt känslomässigt plan så blir jag fruktansvärt irriterad. När det är jag som är "offret" så blir jag fruktansvärt besviken, man blir liksom ledsen på ett helt annat sätt, liksom en våg som bara sköljer över mig. Man börjar tänka så fruktansvärt mycket, "varför har jag inte förstått att han/hon har ljugit?" "vad kunde jag gjort annorlunda?" osv. Det är en enorm tankeprocess som sätts igång när man inser att någon har gått bakom ryggen på en.

När någon ljuger för mig, eller för någon annan och jag fattar att personen ljuger (på det där känslomässiga planet).. Liksom "varför säger du sådär? Jag vet ju att du ljuger" så påbörjas ett krig inom mig. Jag blir tokförbannad men vågar inte säga något, för är det något man (helt okontrollerat) skulle kunna göra mot en person som öga mot öga ljuger en rätt upp i ansiktet är att ge personen en fet jävla smäll. För sånt tycker jag är så pissigt.

Jag kommer nog aldrig kunna sluta älta.. Men det här är ett ögonblick jag förmodligen aldrig kommer glömma. Den här bilden är tagen kanske 20 minuter innan jag träffade min (blivande) första riktiga pojkvän. Någonstans i det här havet står han. Jag kommer aldrig glömma den här kvällen, oavsett hur fel det blev i slutändan, och även om jag har gått vidare idag.

Den här månaden har varit mycket händelserik. Jag har gått ifrån djupaste botten till högsta toppen inom loppet på ungefär två månader.

Jag har blivit sårad, sårad av någon som jag knappast trodde kunde göra så mot mig, eller mot någon. Men jag har tvingats att se det positiva i det hela, vilket är att jag har lyckats gå vidare. Jag har lyckats bearbeta det hela så fort tack vare mina fina vänner, och att en alldeles speciell person kom in i mitt liv och såg mig för en liten stund, och jag fick chansen att inse att jag förtjänar någon annan, någon bättre.

Det har blivit julmånad! Första, andra, tredje och fjärde advent har passerat. Julkalendern började och pepparkakorna bakades. Ska verkligen inte "sticka under stol" med att det här förmodligen är den mysigaste högtiden på året.

Jag har dessutom fått göra min första riktiga utlandsresa. Vi har varit i Egypten en vecka, kan verkligen inte fatta att jag för mindre än en vecka sen satt i solen i Afrika. Jag älskar verkligen charter! Kan inte fatta att det har tagit mig 17 år innan jag fick göra min första charterresa, till sloen!

Den senaste månaden har både varit den värsta, och den absolut bästa på väldigt länge. Och jag är glad att bla. utlandsresan valde att komma vid just den här tidpunkten, då jag behövde det som mest.

Oj, jag har nog gjort ganska mycket som jag ångrar, mycket av det jag har ångrat har jag inte berättat för så många. Just för att jag skäms över dom sakerna jag har gjort. Och då pratar jag m sakerna jag har gjort mot mig själv.

Men något som jag kanske aldrig kommer komma över, är att jag aldrig sa ordentligt "hejdå" till min mormor. Det sista jag såg av henne var när hon gick ner för trappan här där jag bor nu, på julafton 2004. Hon fick hjälp att gå eftersom hon var så svag (hon var svårt sjuk i cancer). Minns att min pappa sa "men gå och ge mormor en kram nu!" men jag ville inte, jag vågade inte ta i henne, för tänk om hon gick sönder. Men inte fan kunde jag veta att det var sista gången jag såg henne, kanske var det just det pappa visste, när han uppmanade mig att ge henne en kram. Eftersom jag fortfarande bodde hemma med mamma och pappa i Uppsala då så fanns det ingen möjlighet för mig att va hos henne när jag ville, jag åkte tillbaka till Uppsala ett par dagar efter jul.

Även om mormor blev "rejält" illa däran en gång efter jul, såpass att vi fick åka akut till Karlstad där hon låg på sjukhus, för att läkarna trodde att det bara var timmar kvar för henne, så vågade jag inte träffa henne då heller. Men hon blev bättre, vi åkte tillbaka till Uppsala och mormor fick åka hem till Kil. Jag pustade ut, tänkte att "jag hinner krama henne nästa jul istället".

Den 30 januari 2005 dog min mormor i sin lägenhet, här i Kil. Jag gick inte på hennes minnesstund, eller hennes begravning. Fyfan vad jag ångrar det.

Detta är något jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Även om det hade gjort ont att se mormor sjuk, så hade det kännts betydligt bättre idag om jag hade tvingat mig själv att träffa henne då. Men det var ett misstag jag gjorde, ett misstag som jag aldrig, aldrig, aldrig kommer kunna åtgärda. Aldrig.

Ojoj, varje födelsedag är ju något speciellt. Men en av dom bästa var nog när jag fick en av mina första mobiler, en sån som man viker ihop, det var ju väldigt nytt då, man var ju skithäftig om man hade en mobil som gick att vika, och som dessutom klickade till lite när man gjorde det.. Kanske var typ 2003 eller något, en Sony Ericsson Z600, glömmer aldrig det namnet, plus att min bästa vän hade en likadan!

Men för helvette, ett enda minne.. Ett favoritminne. Jag må ha dåligt minne, men minns ändå det där som har varit riktigt bra, och det är omöjligt att välja bara ett.